LHC:s matcher mot Södertälje har varit några av de mest minnesvärda och hetsigaste bataljerna genom åren. Även på läktaren, berättar Helene Åstrand.
HÄR läser du vår hockeybilaga digitalt
– Jag tror att det börjar närma sig 25 år i White lions, säger Helene Sigfast.
Helene, som var stor LHC-supporter redan när Stångebrohallen invigdes, har varit med om det mesta när det kommer till LHC. Otaliga bortaresor och anekdoter finns det gott om.
– Jag åkte på så mycket jag kunde ett tag. Nu är det knän och rygg som sätter emot för att kunna åka så långt. Jag har till och med blivit mordhotad i Södertälje för att jag sa åt några SSK-supportrar att flytta sig bort från vår sektion. Då skrek de massor, säger Helene med ett skratt.
Vi möter upp Helene Sigfast, 59, Helene Åstrand, 48, och Filippa Wernander Näs, 21, när det är ett par veckor kvar till försäsongen. På Saab arenas parkering syns varken särskilt många bilar eller människor till.
– För mig skulle säsongen kunna börja idag. Jag längtar och folk har redan börjat fråga mig när vi drar igång, säger Åstrand som är ansvarig för de många bortaresor som arrangeras av White lions varje säsong.
Att White lions är och har varit en viktig gemenskap för samtliga är tydligt.
– Vi är som en enda stor familj. Ingen blir bortglömd här, oavsett om du är gammal eller ung, eller om du är tjej eller kille, säger Filippa.
Helene Åstrand instämmer:
– Jag har blivit så fint omhändertagen här. Jag var borta ett par år när jag var småbarnsförälder men när jag kom tillbaka, till samma ståplats som innan så kändes det som hemma igen.
– Jag hade också ett par år när jag inte gick, men efter det så skulle jag inte kunna tänka mig att inte gå. Jag har gått när jag haft feber (innan pandemin), gått på kryckor och till och med haft hjärtinfarkt utan att jag visste om det, ler Sigfast.
Åstrand fyller i:
– Och jag gick när jag var höggravid.
Du var inte rädd att barnet skulle födas i arenan?
– Nej. Men det hade väl varit jättehäftigt, skämtar hon.
På isen har LHC spelmässigt haft ett par tuffare år med fem missade slutspel på raken. Något som visst har varit slitsamt för LHC-hjärtat, men det har inte tystat klacken.
– Så mycket sång som det varit de senaste åren, fy fasen! Jag är så jäkla imponerad att det fortsätter så. Man skulle tro att det blir tyst när det går mot LHC, men så är det verkligen inte, säger Sigfast.
– När vi åkte ur elitserien var det kallare. Då var det många som sa till mig: "nu slutar du väl gå". Det är ju tvärtom. Det är då man måste gå, men då minns jag att det kändes extra kallt i Stångebro, fortsätter hon.
Helene Åstrand (till höger) berättar att LHC alltid varit en stor del av livet: "Dagen efter mitt eget bröllop åkte vi faktiskt till Globen för "Invasion Globen" som var en match mellan Djurgården och LHC", säger Åstrand.
De tre kvinnorna är långt ifrån de enda i LHC-klacken. Men de är en minoritet. De flesta är män. Men fler tjejer borde gå menar samtliga:
– Det kommer in många nya yngre på ståplats men de flesta är killar. Jag tror att det tyvärr är många tjejer som inte vågar ta klivet upp men de borde de verkligen göra. De kommer bli så fint omhändertagna och om det ändå känns jobbigt, så ta kontakt med mig så kan jag vara med, säger Åstrand.
Kritiken som ibland uppstått mot White lions är inte unik men finns där.
– Det var kanske värre förr. Samtidigt, det som ibland sjungs och sägs här i Saab arena sägs ju överallt annars också. Det är precis likadant om du är i Leksand, avslutar Sigfast.
14 september släpps pucken för SHL-hockeyn 23/24. Räkna med att dessa tre tjejer kommer vara på plats för att sjunga fram sitt LHC.