Peter Jakobsson och Niklas Persson har nära till skratt.
Under några år har den sistnämnde som general manager stått där med det sportsliga huvudansvaret för ishockeyn i Linköping, men i måndags stämplade Jakobsson in på kontoret för att vid hans sida jobba som sportchef.
Vi träffar duon på kontoret i det inre av Stångebrohallen. Hyfsad ordning och reda som det ser ut. Betydligt mer papper på Niklas Perssons sida av skrivbordet. Några matchtröjor upphängda på väggen. En vit soffa och ett par fåtöljer i ena hörnet. Whiteboardtavlan med en massa nummer och namn gömd intill väggen.
Någon frågar om vi vill ha en kopp kaffe, men jag svarar som vanligt att jag inte lärt mig dricka det än.
Själv har Persson för ovanlighetens skull inte en kopp i handen.
– Hur många kan det bli på en dag? Femton, kanske. Men det är inga stora tekoppar, säger han.
Två LHC-sportchefer vid bordet.
En reporter.
En bandspelare.
Minns ni vad ni sa första gången som ni gemensamt tittade på truppen?
Niklas Persson: Vad Peter sa? Vad fan har du gjort? Nej…
Peter Jakobsson: Jag kommer faktiskt inte ihåg. Men så här i efterhand: potential att göra bra saker. Här finns många i rätt ålder som kan ta kliv. Som John Nyberg, Christoffer Ehn, Henrik Törnqvist och flera andra.
Så här då: hur var första kontakten när sportchefsjobbet kom på tal?
PJ: Det vet jag. Jag ringde "Pajen" efter årsskiftet någon gång. Jag hade ett par namn som jag kände att jag var intresserad av att jobba tillsammans med. Ska man jobba så här tajt så är det viktigt att man trivs ihop. Så det var så det började.
NP: Jag visste att Peter satt i en bra sits och hade kunde sitta hemma och lyfta lön ett tag till. För LHC kan det bli ruggigt gynnsamt att få in någon med erfarenheter från en annan organisation. Peters tankar och funderingar kommer att vara nyttiga för oss. Sitter du bara och bollar med dig själv får du alltid så jävla bra svar, för det är sällan någon som säger emot. Det ser jag nog fram emot mest. Att man faktiskt har olika åsikter och tycker och tänker olika.
Hur stor skillnad blir det att vara två på kontoret?
PJ: Han slipper att gå och hämta kaffe. Det får rookien göra. Haha.
NP: Exakt.
PJ: Jag var själv i Karlstad i olika omgångar och det är klart att man lär sig ganska mycket. Du hinner inte vara överallt. Ibland behöver du vara i Tjeckien, ibland behöver du vara i Finland och ibland behöver du vara med familjen. Då måste kan kunna lita på varandra och fördela arbetet.
Är det lätt att bli ensam i det här yrket?
PJ: Det är brutalt enkelt att känna sig ensam och otillräcklig. Styrelsen sitter tillsammans, kanske med en vd, i styrelserummet, tränarna och spelarna är nere i omklädningsrummet och där nånstans mittemellan finns sportchefen. Går det bra är det inga problem, då får du vara med överallt, men går det sämre är du ofta ensam.
Det är lätt att bränna ut sig för att det blir för mycket.
PJ: Det sliter att alltid vara tillgänglig och att aldrig kunna stänga av telefonen. På det sättet känns det otroligt skönt att vara två och kunna dela på ansvaret. Det är tufft när det går tungt och du ska vara alla till lags. Just det där var jag extremt dålig på i Karlstad.
NP: Jag sa det när jag kom hem i går. Jag stack iväg på ett möte, var borta i tre timmar och då hade du klarat av snack med fem agenter om olika spelare. De samtalen hade jag behövt göra efter mötet annars.
Niklas Persson har haft några tuffa år som LHC-boss.
För många år sedan satt jag i samma rum och pratade med Johan Hemlin, som numera är sportchef i SHL. Han sa att ”när resultaten uteblir så är det ännu viktigare att behålla lugnet”.
PJ: Jag tar med mig många erfarenheter från Färjestad och inte minst det. Hur viktigt det är för föreningen att hålla sig lite kall och inte dras med i stressen, hetsen och förväntningarna. Sen när jag fick lämna…jag landade ganska bekvämt i det. Det är alltid jobbigt att få beskedet och dessutom fick jag det på telefon, men efter en tids reflektion inser jag att det var bra för mig och kanske bra för Färjestad också. Jag ska inte säga att jag var nära att smyga in i en vägg, men den var nog inte så långt borta.
Är ni tålmodiga?
PJ: Nej.
NP: En av oss är. I den värld som vi har levt, både sportsligt och ekonomiskt, har jag och vi inte haft så mycket val. Det har i stort sett räckt att ett annat lag har blivit intresserat så har det blivit för dyrt för oss. Då har det varit att kunna andas lite.
Hur långt är det dit LHC en gång var?
NP: Till att börja med är det betydligt fler lag som fajtas om de platserna nu. Hur nära vi är? Jag kan tycka att vi är jäkligt nära, men det ska göras och det är inget som görs över en sommar. Även om vi får mer ekonomiska muskler betyder det inte att vi hoppar upp från elfte till andra plats. Vi kan göra det, men det sker inte med automatik. Det kommer att ta något år till, men det kommer att bli bra.
PJ: Det får ta lite tid. Det går inte att vända upp och ned på världen på ett par dagar. Men sakta men säkert ska vi ta oss dit.
Gotländske Peter Jakobsson trivdes bra vid vad som såg ut som en rauk ute vid Stångebro.
Vad är rimligt att sikta på till nästa säsong?
PJ: Jag tycker att man ska sikta på topp sex. Nu kanske jag säger för mycket, men…det tycker jag.
NP: Det är väl självklart att vi siktar dit.
Niklas Persson (till höger) har själv möblerat om och fått sällskap vid skrivbordet av Peter Jakobsson i arbetsrummet i Stångebrohallen. "Perfekt att hela tiden kunna bolla med någon. Oavsett vad", säger Persson.
På tal om den senaste debatten: finns det någon tveksamhet att ta in spelare som spelat i Ryssland?
NP: Nej. Inte nu. Det är klart att det finns spelare som möjligtvis kommer att ta tveksamma beslut och då kan vi hamna där. Jag har ju svårt att se att vi skulle sajna Jonas Jerebko om han varit ishockeyspelare. Men för dem är som där borta nu måste man se till varje individ och vad de har haft för alternativ. Det är lätt att sitta här och säga att alla bara borde ha åkt hem. Men även om vi inte för ett ögonblick stöttar det som händer i Ryssland är det inte alltid så enkelt.
Ni vill säkert inte bekräfta det, men om jag säger att även Linus Hultström är klar – vad har ni då kvar att värva?
NP: Just nu är utgångsläget en back och en till två forwards.
Utifrån?
NP: Ja.
PJ: Det viktigaste är att det blir rätt. Vi sitter inte i sjön utan tycker att vi sitter ganska bra till. Det finns namn som vi jobbar med, men inget som är klart. Vi vill bli både bredare och spetsigare för att ta upp kampen och vara med och bråka däruppe.
Var är LHC om ett år?
NP: Ett steg närmare att vara i en final.
PJ: Målsättningen är att det ska märkas att vi tar kliv åt rätt håll. Vi brinner båda för att göra Linköping så otroligt bra som det bara går.
På väg mot bättre tider? Peter Jakobsson och Niklas Persson ska tillsammans leda det nya LHC in i framtiden.