Det är en dag som så många andra denna ljuva sommar. Vi sitter på altanen utanför huset i Ängelholm. Hustru Anja och snart åttaåriga dottern Wilma är inte hemma, medan Glenn sniffar nyfiket runt i gräset, leker lite med ett leksaksben innan han slår sig till ro i skuggan.
Tänk så mycket det finns att upptäcka om man är mops och ännu valp.
Husse skrattar.
– Framförallt Anja har jobbat hårt med honom, så det blir bättre och bättre. Men det är inte alltid han gör som vi säger, säger Dan Tangnes.
Efter fyra år i Linköpings HC, varav tre som huvudtränare, valde han oväntat att självmant hoppa av efter kvartsfinalförlusten mot Djurgården i våras. Nu väntar i stället en flytt till schweiziska storklubben Zug där LHC-bekantingen Garrett Roe är en av stjärnorna.
– De kom tvåa i serien i våras och åkte sedan ut i kvarten, säger Tangnes.
Det låter lite som LHC?
Han skrattar.
– Ja, det är lite samma stuk över det. När jag pratade med dem fick jag lite samma känsla som när jag kom till LHC. Det är inte den dyraste truppen, men det är innovativt och just nu byggs ett supermodernt komplex på åtta våningar med precis allt du kan tänka dig. Ishall, träningsanläggning, skola, forskningscentrum. . .
Han avbryter när han upptäcker att Glenn ser ut att hamna just i vägen för robotklipparens framfart.
– Där kan du inte ligga. Ta med dig benet också.
Det går sådär.
Hunden hinner undan, men inte benet.
Nåväl.
Zugs ägare är Hans-Peter Strebel, som är apotekare i grunden och som senare i livet varit med och utvecklat bromsmedicin mot MS. Det har gjort honom förmögen och en del av pengarna satsas på hockeyklubben.
Dan Tangnes säger:
– Jag vill att det ska kittla och det gör det verkligen nu. Jag gillar klubbledningens vision om vad de vill skapa genom att bygga Europas bästa faciliteteter och ha ett lag som törstar efter framgång, men samtidigt satsa på utveckling och långsiktighet.
– Jag var lite rädd för att det skulle vara en excentrisk ägare som sitter i sin loge och hoppar när vi vinner eller kastar snapsglasen i isen när vi förlorar. Att han skulle använda hockeylaget som en leksak att skryta med inför sina kompisar, men den här ägaren är genuint passionerad och intresserad sedan åtminstone 40 år.
Det var i början av april som beskedet kom att han lämnar LHC. Enligt våra uppgifter gnisslade det en hel del i samarbetet med klubbledningen, men det är ingenting som han överhuvudtaget vill prata om.
– Det fanns många faktorer, men det avgörande var familjesituationen. Det kan jag säga med handen på hjärtat. Det var ett tufft beslut att ta, men det var ett bra beslut. Jag hade en dröm och ambition att skriva in oss i historieböckerna i Linköping, men tyvärr blev det inte så.
Han berättar om en skolhämtning som på sitt sätt blev den utlösande faktorn.
– När vi vann mot HV i åttondelen gav vi grabbarna ledigt dagen efter och på morgonen satte jag mig i bilen för att hämta Wilma i skolan. Hon blev jätteglad och sa att ”kommer du nu, pappa”? I nästa andetag undrade hon när jag skulle åka tillbaka. ”I kväll”, sa jag. Då blev hon ledsen och sprang iväg. Det satte sina spår. Ju äldre hon blir, desto bättre blir tidsuppfattningen.
– Då kände jag att hon skulle tycka att det var konstant jobbigt att jag var i väg. Det tog på mig, det kan jag säga. Om jag känner att jag inte räcker till här, kan jag då lägga mitt fulla engagemang där? Det var de frågorna som började poppa upp. Många som har hållit på med det här yrket i ett antal år har inte sina familjer kvar.
– Första tanken var att jag skulle ta ett år utan tränarjobb. Men så dök det här upp, jag träffade dem och två–tre dagar senare hörde de av sig och sa att vi vill att du kommer direkt.
Nu går flyttlasset senare i sommar, allt är löst med boende och skola för Wilma, men huset i Ängelholm kommer att fortsatt utgöra bas och trygghet.
– Det är ett sådant äventyr som vi har pratat om. Skulle vi våga vänta och hoppas att det dyker upp igen? Jag hade inte fått dem till Örebro, Karlstad eller Gävle eller någon annan i stad i Sverige.
Glenn får en ny förmaning att flytta sig för klipparen och den här gången tar han benet med sig också.
Han ser nöjd ut.
– Det känns spännande att få testa sitt ledarskap i ett annat land. Jag tycker att vi är begränsade i Sverige ibland. Vi är väldigt duktiga, men ser lite ned på vad andra gör och på vad som händer utanför vår lilla ankdamm. Utmaningen blir att komma in och anpassa mitt sätt att vara till deras kultur och traditioner. Det ska man ha respekt för, säger Dan Tangnes.
Han har skrivit kontrakt på två plus ett år. Vad som händer sen är det ingen som vet, men han erkänner att han lockas av att någon gång arbeta som sportchef eller general manager.
– Ja, jag vill jag gärna prova. Jag tror att jag har idéer och egenskaper som skulle vara bra där.
Förbundskapten någonstans?
– Nej, det är jag nog för rastlös för. Jag vill vara mer involverad i den dagliga verksamheten.
Han håller kontakten med LHC, även om han medvetet valt att hålla viss distans.
– Väldigt många av killarna har hört av sig på olika sätt. Så det känns bra. Jobbigast av allt var nästan att meddela mitt beslut till spelarna. Det var magknip innan det mötet. Du knyter starka band till många och sen ska du inte vara kvar längre. Det är tufft.
Var hamnar LHC i vinter?
– Jag ser förhandstipsen och jag tror att det passar bra att få slå ur underläge igen. Målvakts- och backsidan ser jättebra ut. Framåt behövs det få in två spelare till av hög kaliber, men lyckas man med det tycker jag att det ser väldigt bra ut.
Vi tycker oss se en instämmande nick.
Från hunden.
