Andreas Nilsson
Andreas Nilsson är fristående krönikör i Corren med fokus på supporterperspektivet runt Linköping HC.
Jag har varit på bortamatch och inte vilken bortamatch som helst. Min fru tittade på mig som om jag inte var riktigt klok när jag berättade att jag skulle åka och se Skellefteå–LHC i lördags. Men så blev det. Jag tog alltså tåget ner från Stockholm till Linköping och den sportbar en liten fågel viskade om skulle vara bäst för att se Cluben spela.
Dagen före sitter jag och tjurar över FBK-matchen. Utskåpningen. Den sitter i. Jag känner mig nästan lurad av laget och känner noll trygghet. Vad är det för trupp vi byggt egentligen och var sjutton är inställningen? Jag bestämmer mig därför för att det blir storstryk igen och att vi efter det liksom har blivit avstädade av seriens två bästa lag. Det är snart över – riv plåstret, acceptera att vi inte är bättre och gå vidare – och så räknar vi hem poäng mot rimligare motstånd framöver. Lite tröstande tankar. Typ. Malmö på måndag ska vi väl klara av? Det är såklart billigt att tänka så. Och varför gör jag så där, varför dras jag själv med i den där negativa gnälligheten jag så starkt ogillar? Och på tal om att dras med. Skoja att jag både bedrog mig och drogs med när pucken väl släpps uppe i "Schället".
När vi ändå pratar bortamatcher så har jag många minnen från bortahallar som gör att jag förstår varför vissa klubbar är mer älskade än andra. Jag var till exempel på det som då hette Läkerol arena för många år sedan och vi fick ofattbart mycket stryk: 1– 9, 1– 10? Jag var där med ett gäng polare, de flesta Brynäsare, och det var inte jättekul. I periodpaus tröstade jag mig med något i ett plastglas och hamnade i samtal med några äldre herrar ur ett gäng på 10-15 personer som var inne på 34:e säsongen. 34:e! De skrattade åt min och Clubens hopplöshet men gjorde något vackert: de berömde mig för att jag var där och skramlade skämtsamt till vad min biljett hade kostat. De frågade mig samtidigt fler frågor om LHC än någon på Mörners någonsin gjort. Varför? Jo, all hockey, och därför också jag, var vardagens guldkant och därför ett givet samtalsämne. De verkade älska Brynäs och spelet i allmänhet. Reprisen tog man dagen efter, så att säga, på café med Gefle Dagblads referat som utgångspunkt. Hockeykultur. När jag kliver över tröskeln till sportbaren tänker jag på det där. Finns det någon hockeykultur att tala om i Linkan? Vem älskar Cluben?
Före nedsläpp läser jag en gammal intervju med Klas Östman, där han pratar om lagets resultat och påstår att publiken i Linköping kunde vaknat tidigare om målen och segrarna bara kommit (tidigare) för något år sedan. Måste alltså ett lag hela tiden vinna för att vara älskat och relevant? Nej, det tror jag inte ett dugg på. Kolla bara på HV eller Björklöven. Eller Brynäs. Hur som helst, i en stad som knappt har en fungerande teaterscen och ett evenemangsutbud som lyser med sin frånvaro, så borde Cluben vara det givna alternativet oavsett tabelläget och den tillfälliga prestationen på isen.
Vad bedrog jag mig på i lördags? 1. Laget: Killarna på isen visade direkt att just laget alltid, ALLTID, går före jaget. LAGET vann. Tack LHC. Ni går ju att lita på. Ni såg till att fler än jag har hoppet kvar. 2. Kärlek: Det finns en kärlek till Cluben. Det finns en hockeykultur som inte bara är tyst och gnällig. Och vad drogs jag med i? 1. Stämningen: Det är nästan obegripligt bra stämning runt borden i sportbaren. Redan före nedsläpp känner man att det är upplagt för en tät, högljudd tv-match. Här finns verkligen den hockeypublik som lever med. Som låter, som står upp och lever sig in. 2. Hockeysnack: Här finns plötsligt folk som snackar hockey. Det är bra tugg mellan borden och en uppsluppenhet jag knappt upplevt i Saaben. Jag hamnar bredvid Kricke och Håkan och deras kompisar och flickvänner. De är de där som jag vill träffa i Saab arena. Sociala, inbjudande, kunniga, snackiga. En perfekt hockeypublik. Tack Krille och Håkan, ni visade mig ett Linköping jag knappt trodde fanns.
Det blir, när krutröken väl lagt sig, en lördagseftermiddag med två ansikten. Å ena sidan är jag lättad, det lag jag älskar att se, analysera, kräva saker av och vill ska leverera håller (det blir topp 3) – å andra sidan så begriper jag ingenting. Varför är det bättre stämning framför 100 tv-skärmar än i bilhallen?
