Krönikören vill att fler ska leva sig med i spelet och uttrycka känsloyttringar i Saab arena.
Andreas Nilsson är fristående krönikör i Corren med fokus på supporterperspektivet runt Linköping HC.
“Sluta skrik så mycket”? Jag fattar absolut noll.
”Sitt ner”? Trähäst. Surgubbe. Bedrövligt.
När jag hör människor uttrycka sig så där i en idrottsarena tappar jag hoppet lite grann. Vadå “sitt ner”? Okej, det går säkert att känna sig störd av att någon står och yvas på läktaren, när man bara vill sitta ner och äta sin korv. Vad vet jag? Någon annan kanske har lite svårt med hörseln och blir ansträngd om det låter för mycket. Jag förstår. Ändå, är inte en islada just en plats som gjord för ett jäkla liv? Vad är den till för annars? Är inte Saaben lika mycket känslornas arena som en plats där Cluben försöker vinna sina matcher?
"Är du här själv, eller? Roligt! Katarina och Mats", säger de på stolarna bredvid mig oblygt efter att jag vräkt mig upp vid Kovács straff-godis under samma premiär. “Nej, grabben sitter på raden ovanför”, svarar jag. "Kul, hoppas han gillar spelet!”. Vi fortsätter sen att småprata, och står slående ofta upp tillsammans under matchens gång. De har fastnat starkare i minnet än straffmålet, de där två, Katarina och Mats.
Snacka om kontraster.
Nu kan man såklart fråga sig om alla som går på match måste vara hockeytokar som känner högt och låter mest hela tiden? Nej, men… tänk om vi i alla fall ville utgå ifrån det. Hockey är ju ett gladiatorspel, en pjäs, fast utan manus. Varje LHC-match är som gjord för överraskningar. Som att se en pjäs av Shakespeare, men med den lilla skillnaden att vi inte vet vem som kommer att dö (kom ihåg: någon måste "dö" såväl på isen som i gamla texter från 1587). När kommer det avgörande yxhugget? Vem bedrar vem? Vi kastas mellan hopp och förtvivlan och blir besvikna. Tänk, hur kunde Rattie missa öppet mål med 23 sekunder kvar? Men nästan lika ofta kan vi inte låta bli att fånle och klappa i händerna i extas, matchen uppe i Skellefteå var exempelvis som en dröm!. Samtidigt, det är väl ingen som blir direkt överraskad när Romeo och Julia båda två dör på scenen och vrålar: “vad sjutton gör ni?”. Och samtidigt igen, vem av er blev inte lite förbannade när Frölunda sedan helt oförtjänt vann eller ville slita ert hår under Modo-matchen?
Efter E4-derbyt i september ringde jag Gurra som satt i hallen och vi snackade om just upplevelsen på läktaren. Gurra har sett hockey i rätt många islador genom åren. Vi jämförde känslan på plats med vad jag känner genom tv-rutan och han utbrast: “Hahaha, det är en riktig teaterpublik i Saaben som inte förstår att två mot två-anfall inte är farliga målchanser. Klart bättre stämning idag, men konstigt nog sömnigt i perioder.” Jag höll med.
LHC skrev helt nyligen på sina sociala medier att "de älskar känslor!" och “att vi behöver kraftsamla”. Bra. Det är på tiden. Lite positiv uppvigling. Drömmen för Cluben och kulturen i Bilhallen tror jag nämligen är en kombination av det bästa av det jag upplever runt hockeyn i stan när folk är som bäst. Intresse, snack, en utsträckt hand och känslor. Snackiga Krille och Håkan från sportbaren, inbjudande Katarina och Mats på sektion M. De har fattat galoppen, vi köper in oss på upplevelsen, på kamp och nerv. Tillsammans. Vi löser biljett eller följer spelet på tv för att få känna något lite extra. Och på tal om det: mot Timrå var sittplats rätt bra, mot Modo ännu bättre. Kanske till och med riktigt bra. Den stod upp. Och började stå ut. Förbaskat härligt. Men vad säger Östmans kommentar om publiken egentligen? Det lät som om han trodde publiken skulle gå hem. Var fick han det ifrån?
Minnena av Surgubben och Mats och Katarina har bråkat med varandra i skallen på mig i flera veckor nu – vem av dem har köpt teaterbiljett och vem av dem har fattat att de gått på hockey? Jag vill i alla fall väl träffa fler som Mats och Katarina och färre sura gubbar när jag går på match.
Släpp ner håret lite när du kommer till Saaben. Snacka lite, stå upp, skrik, lev ut, härja en stund!
+++
Och på tal om en hockeytok och dess tankar om de senaste LHC-veckorna:
Superbra: Sådana som Katarina och Mats.
Bra: Nick Shore, men det måste finnas more att hämta där.
Ok: Markus Ljungh som är bättre än på tre år, men …
Under isen: Alla dessa jäkla mål som LHC släpper in direkt på egna gjorda mål (hur matchar LHC femmor där, egentligen?).
Only time will tell: Har vi ett tredje backpar som med hjälp av rätt center kan hålla puck länge än cirka 12 sekunder? Håller verkligen Heljanko i målet?
Glöm inte: Det är fortfarande tidigt på säsongen ...
Andreas Nilsson