Henrik Säberg med LHC-halsduken.
Andreas Nilsson är fristående krönikör i Corren med fokus på supporterperspektivet runt Linköping HC i SHL.
Vilka är LHC:s supportrar, egentligen? Alla är vi ju olika. I stort och smått. Vi har olika ålder, kön och yrken. Några har barn, andra inte. Vi har mer eller mindre tid för fritidsintressen vid sidan om jobb och familj. De flesta är östgötar, några är utflyttade och andra har fötterna kvar i trakterna kring Linköping. Vilka pratar jag om? Människorna runt hockeyn i stan, de som tänker på LHC framför tv:n där hemma, på en sportbar eller de som sitter på läktaren i "Saaben" när de kan.
Efter att jag började skriva mina supporterkrönikor för Corren och senare öppet kommentera Cluben på sociala medier har jag funderat mycket kring supporterskapet kring Linköping HC. Det som förenar oss är inte sällan att så otroligt många snackar hockey. Lever hockey. Käkar hockey. Vi kan kalla det passion, andra gånger till och med besatthet. Vad det än handlar om så ligger ofta tillhörighet och intresse, i stort och i smått, till grund för vårt supporterskap. Vi förenas i tankar och åsikter, genom engagemang, via känslor och kring något att tillhöra.
Jag har under hösten och den tidiga vintern haft många spännande samtal både i Saaben, över sms, på telefon och över mejlen. Många vill säga mycket och jag har kommit att fråga mig: Vilka är dessa människor som på olika sätt brinner för LHC? Här ett försök att porträttera några av supportertyperna som följer LHC.
STORKONSUMENTEN
En av de riktigt rutinerade supportrarna är Henrik Säberg, 55. "Det sämsta är absolut placeringen av bortaklacken, flytta den till andra kortsidan längst upp i ena hörnet, bättre med klackarna mittemot varandra samt att mycket onödigt tjafs skulle undvikas”, säger han utan att tveka när jag frågar vad som är bäst och sämst med Saab arena.
Säberg är en sådan där supporter som man till slut kommer att slå sig i slang med. Han engagerar.
Vi diskuterar inte sällan det taktiska och gör ibland nedslag kring enskilda spelare. Sist vi sågs i Saaben diskuterade vi, tillsammans med Säbergs sambo Helen som också är hockeytokig, backsidan och var överens om att den ser tunn ut och att vi har förtvivlat svårt med uppspelsfasen. Ska Norén verkligen försöka vara en spelande back? Var är tajmingen i förstapucken och varför klarar vi inte av att värdera spelet i egen zon bättre?
Henrik har varit med länge, så pass länge att han sett matcher från en tid där många av dagens LHC-supportrar knappt kunde gå. Henrik beskriver någonting som är träffande med de som följt Cluben ett tag och med några få ord visar han att kärleken och intresset inte alltid beror på vilken serie laget man håller på tillhör. Jag frågar honom om hans tidigaste LHC-minnen: “Bortamatcherna mot Troja-Ljungby, Tranås, Västervik sent 80-tal, hur kul som helst, sedan så klart matcherna mot Hästen och Södertälje. Då var det mycket känslor”.
Vi diskuterar engagemang några veckor senare och hur Henrik inte bara följer A-laget i SHL utan också föreningen i stort: “Jag ser ju en del träningar i veckorna och så blir det J18– och J20-matcher också. Känns bra att ha lite koll. Öhrqvist, till exempel, där har LHC sparkapital om vi får behålla honom”. Vi diskuterar utlåningen och jag påstår att man sällan ser skridskoåkning av Puistola- eller Oscar Lang-klass i en sådan ung spelare.
Om jag ska påstå någonting om Henrik så är det att han är mer insatt och lägger mer tid på LHC än de flesta. När jag skriver till honom en matchfri tisdagskväll undrar jag: Hur insatt är du på en skala 1-10? “Alltså, jag följer allt som skrivs och lyssnar på poddar, så 6-7 är nog rimligt.” 6-7? Då kan man ju fråga sig hur de med mer engagemang ser ut, sover de i Saaben? frågar jag. “Nej, men nära på”, får jag skrattandes till svar.
Jag undrade vid ett tidigare tillfälle vad Henrik tycker är bäst och sämst med Saaben och när vi hörs igen har han funderat ett tag. Om klackarna står fel, vad är då bäst, frågar jag: “Bäst är placeringen av aktiv sittplats, samt Kallzon. Flera liknande ställen vore bra.” “Något annat som kunde förbättras runt klubben är väl att man från kommunens sida skulle kunna jobba med ljussättning i Clubens färger av till exempel vattentornet och torgen inne i stan under matchdagar.”
Säberg är en av de våra som ofta, på egen hand, även åker på bortaresor. Varför så många bortamatcher, Henrik? “Det är så klart för att stötta klubben, men också för att träffa andra supportrar.” Henrik berättar bland annat om bortamatchen mot Brynäs och återkommer till känslorna och engagemanget. “De positiva upplevelserna var alla trevliga möten med Clubens supportrar som var på plats, bland annat ett par från Motala och så två supertrevliga bröder till dalmasar som gjorde mig sällskap på bortastå. Ibland går det att strunta i resultatet."
Vad betyder det han säger? Vad säger det om Henrik, och om supporterskap? Säger han att läktare och bortaarenor, trots dåligt spel och förluster, ändå kan vara ganska bra platser för en hockeyälskare, som kan ge fina möten mellan människor och att poängen i tabellen kanske inte är allt?
LHC-supportrar i Saab arena.
TAKTIKERN
På tal om möten och dåligt spel så stötte jag på en annan typ av engagemang i hallen innan mötet med Leksand. Jag satt och pratade spelsystem, eller egentligen bristen på det, inför nedsläpp och där stod Daniel Larsson. Daniel är rak och säger något som jag tyvärr fått prata om lite för ofta under hösten: “Andreas, vad tror du egentligen om spelsystemet? Det är samma dåliga tajming och vi slår samma dumma dumppuckar. Vi kör ju fast. Hela tiden”. Samtalet som följer är inte särskilt positivt, men vi är rörande överens. Cluben sitter fast.
Dagarna efteråt funderar jag lite på vad Larsson sagt och tänker att han är typen som jag vill få att prata hockey, från det taktiska perspektivet.
När vi hörs igen kommer jag in på publiken i Saaben och påstår att en kunnigare publik är en bättre publik och säger att det ibland är lite läsk– och popcornkänsla på många av besökarna. Jag påminner honom om något jag skrivit i tidningen där jag kommenterat två typer av människor på läktaren i Saaben: “Vem har köpt hockeyplåtar och vem har köpt biljetter till teatern?”. Daniel är diplomatisk när han svarar: “Jag förstår hur du tänker. Tror ändå vi får vara tacksamma för att så många kommer och tittar. Förhoppningsvis kommer fler och fler med lite hjälp bli mer kunniga i hockeyn. Jag blir också frustrerad ibland när okunskapen lyser igenom”.
Vi pratar igen några dagar senare och Larsson berättar mer om sin hockeybakgrund. Han spelade själv upp i junioråldern, tränade tidigare ett av LHC:s-ungdomslag, ser alla hemmamatcher och missar inte många drabbningar framför teven när det är bortamöten. Jag tänker på hur mycket hockey Larsson konsumerat genom åren och hur mycket teori och speltänk han besitter.
Jag tar chansen och frågar: Vad är det första du tycker att man ska lära sig när det kommer till det taktiska om man är ny på läktaren? “Det första du behöver ha koll på är basic regler såsom icing, offside och de vanligaste utvisningarna. Tror sedan man får bygga på successivt när man väl kommit till hallen”.
Ibland blir jag lite förundrad över vad folk reagerar på under matcherna. En sak är till exempel "två mot två". Så jag frågar: Daniel, varför är inte två-mot-två-anfall några egentligt farliga målchanser i modern hockey? Han svarar: “Backarna är oftast så skickliga på att hålla anfallaren på utsidan genom att styra dem bort från mål ut mot sargen. Det krävs att forward med puck är så pass skicklig att han kan göra bort sin back, men det är få som har den kapaciteten en mot en.
LHC har ju kanske haft lite problem med lagbygget i år, påstår jag sedan. Det sägs ju att hockeytrupper bygger på skillsets och block, inte femmor. Varför då, Daniel? Han svarar: “Det har att göra med att sportchefer mer och mer skapar trupper där varje spelare har en tydlig rollbeskrivning där de passar in i lagets spelidé.”
Jag har en sista fråga till Daniel: Vi (LHC) leder 2–0 med sex minuter kvar och har momentum. Taktiskt, vad är bäst att göra? “Fortsätt att spela med pucken och försök avgöra matchen helt, men var noggrann vid pucktapp och gå inte bort dig i forecheckingen. Här vill jag se att man är mycket tuffare i matchningen och att vi vågar spela på färre spelare.”
(Daniel Larsson är ett fingerat namn då supportern inte vill framträda vare sig på bild eller med sitt riktiga namn)
Erik Swahn
SMÅBARNSPAPPAN
Om supportrar som Daniel kan erbjuda en större förståelse för spelet genom hockeyns ABC så stöter jag ofta på andra typer av supportrar, de som bidrar med något annat. Jag tänker på typen som vänder sin frustration inåt, på de som grubblar och vädrar frustrerade tankar om hur vi spelar och varför vi misslyckas. Hockeykännarna, helt enkelt.
Erik Svahn, 40, hör av sig till mig för första gången i oktober och skriver av sig. Vi inser nog ganska snart att vi delar känslor kring Cluben och har samma syn på LHC:s jobbiga läge och kommer naturligt in på att avhandla spelet och intrycken allt eftersom matcherna avverkas under fösta halvan av serien. Bland det första han säger när vi skriver till varandra bottnar i den där frustrationen: “Sluta dumpa puck och jaga. I de lägena blir det ofta man mot man vid sargen och det gäller att vinna sin duell vilket LHC gång på gång misslyckas med”.
Vi diskuterar hur det sett ut, analyserar misstagen och pratar om problemen. Det blir som terapi: “Det sitter mycket i huvudet, det måste finnas kampmoment även på träningarna, annars blir man mjuk och försiktigt när man blir rädd för att gå bort sig” utbrister Erik när LHC återigen dumpar puck i fel lägen och spelarna går bort sig. Jag håller med honom och så där håller vi på, Erik och jag. Hockeyterapi.
Lite senare, när det gått ännu lite sämre för Cluben diskuterar vi ledarskap och båsfilosofi. Erik konstaterar att laget “är rädda för att förlora istället för att vara hungriga på att vinna” och vill se en mer framåtlutad, aktiv coachning. Säger samtidigt: "Men jag tror inte på mer pekpinnar och skäll. Du måste våga misslyckas för att våga vara kreativ”.
Jag bekräftar ofta de tankar som supportrar som Erik har. De kan nog sin hockey, de visar spelförståelse och är passionerade. Och de tycker och känner, precis som jag. Vi kanske till och med går till överdrift i vårt sätt att följa Cluben? Här visar Svahn mer självinsikt än man kanske kan förvänta sig av någon som följer laget i vått och torrt: “Livet som småbarnsfar och engagerad supporter går väldigt dåligt ihop. Övriga familjen är ganska ointresserade. Jag låtsas ibland vara närvarande och lyssnar på matchen i ena örat. De är helt klart trötta på mig och mitt intresse för Cluben.”
Vi hörs av igen efter att Linköping förlorat på övertid nere i Jönköping. Erik biktar sig: “Jag vågade inte titta i går. Både på grund av nervositet och för husfridens skull. Jag var med familjen och hade matchen i ena örat, igen. Så som alla närvarande föräldrar gör …” Det här är någonting som jag känner igen mig i, i allra högsta grad. När det går dåligt så drar man sig ibland för att titta eller köpa biljett, för att slippa må ännu sämre på grund av laget man älskar.
När jag tänker på Erik inser jag att ett genuint supporterskap påverkar livet och vardagen mer än man kan tro. Vissa supportrar lever liksom med sin hockey, med dagliga tankar om spelarna, sportchefen, tabelläget och resultaten äter sig in i vardagen, varken man vill eller inte. Erik avslutar ett av våra samtal: “Jag blir så fruktansvärt påverkad av prestationen. Blir sur i flera dagar när de spelat skit”.
Maria Sjökvist
SÅNGFÅGELN
Om Svahn knappt orkar med hockeyn ibland så har vi en annan typ av supporter där känslorna också spelar stor roll. Den som lever ut alla känslorna på en och samma gång: "Jag sitter helst vid aktiv sittplats, nära ståplatsläktaren. Älskar engagemanget där alla sjunger och skriker och jag är inte sen att hänga på. Jag skriker och sjunger så länge rösten bär", säger Maria Sjökvist, 57.
Du väljer alltså att köpa biljetter till delen av arenan där det händer som mest under matcherna. Har det alltid varit så, frågar jag: "Ja, jag sitter helst med likasinnade och jag har varit ett LHC-fan i 30 år och det har ökat de senaste åren.” Om du verkligen tycker att du hittat rätt i arenan och att den aspekten med matcherna är bäst, finns det något som är mindre bra med Saaben, vad är sämst? Maria svarar utan omsvep: "Har inget sämsta faktiskt. Älskar att vara där. Superbra hantering med allt i anslutning till matcher."
Det som är intressant med supportrar som Maria är att de framstår som smått fängslade av något kring Cluben. Att känslorna på läktaren i en högljudd gemenskap är saken. Man lever ut och tillåter sig att dras med.
Personligen är Maria min typ av läktarpersonlighet. En av de som vågar känna lite extra. Jag är nog själv lite likadan, men en sak skiljer oss åt och det är hennes osvikligt positiva inställning. Många andra kan nog ibland inte se någonting annat än avgrundens mörker när det går dåligt för laget. Med Maria är det annorlunda. Jag frågar om hon vill ändra någonting runt Cluben: "Jag har inget jag vill bestämma eller ändra. Jag har stort förtroende för laget och ledningen. Däremot önskar jag för laget att de inte får så mycket skit när de inte vinner. Inget blir bättre av det." Det här är någonting som återkommer när vi har kontakt. Maria tror på Cluben.
Maria säger ofta att man ska försöka vara positiv. Hon har till och med uppmanat mig att försöka vara lite snällare i mitt tyckande om Cluben – och skickar med en tanke över alla som misströstar över det kämpiga läget: "Kämpa och ge inte upp. Det är många matcher kvar! Och kom ihåg, det absolut bästa med Saaben är stämningen. Jag får gåshud varje gång jag är där."
Tim Ulriksson
MÅNGSYSSLAREN
Det finns de supportrar som gör skillnad på andra sätt än att engagera andra, träna ungdomslag eller sjunga lungorna ur sig match efter match. De som agerar utanför arenan. Tim Ulriksson, 28, har tillsammans med andra gjort 504 000 kronors skillnad genom att 2021 engagera Linköpingsborna i en Swish-kampanj när det plötsligt saknades pengar i klubbkassan. “En företagare jag hörde av mig till sa: ‘Jag tänker inte swisha till en insamling som knappt får in en tusenlapp’. Det fick han ju äta upp”, berättar han.
Tim hörde av sig till mig efter någon matchanalys jag postat på nätet och ville utveckla mitt resonemang med egna idéer. Vi kom att prata kravbild och hjärta. Vi var lika besvikna båda två och landade i att vi gillar Östman, men att det krävs mer.
Östman är nu historia i LHC-båset, men det är inte Tims insatser för Cluben och när jag vill veta mer om insamlingen hör jag direkt att det handlar om kärlek. Den var bara på något sätt given och så var även gruppen på nätet. “LHC i med och motgång”, är ett uttryck som Tim var med och myntade. Varför håller du på, Tim, undrar jag? “Det behövs, och jag skulle lätt göra det igen”, blir svaret. Ibland kan det kanske vara så enkelt.
Något som ibland är mindre enkelt är vem man vill eller tillåts vara på olika läktare. Jag funderar några dagar på hur jag ska ställa frågan till Tim och min fru säger, när jag frågar om råd, att jag ändå inte är så bra på att linda in saker. Så jag lindar inte in någonting när Tim ringer upp för att egentligen prata om tränarna: Du lever ju i en öppen gay-relation, Tim. Påverkar det dig i ditt sätt att vara supporter? Svaret kommer direkt: “I Saaben nej, jag har ibland regnbågsmatchtröja och upplever inget konstigt, men på andra ställen, i till exempel Jönköping, har det ibland varit mindre trevligt”. Hur ser du på Rosa matchen, är det alibimanifestationer från ligans sida, frågar jag sedan: “Både ja och nej. Det är inte oviktigt, men Cluben skulle ju kunna göra mer. Alla olika som står på Saabens läktare är viktiga.”
Alexander Lund
PÅLÄGGSKALVEN
När det kommer till att göra mer, från Clubens sida, så ger mig ungdomen Alexander Lund, 19, vatten på min kvarn. Han är bara 19 år men redan frälst: “Jag skulle säga att jag andas LHC, min familj runt mig har börjat tröttna på mitt tjat om Cluben. Min pappa håller på HV71, så han är väl mest trött på det. Jag har notiserna på, på varje socialt media och gillar att verkligen göra djupa analyser om LHC. Så skulle lägga mig själv på en 8/10.”
Jag frågar honom om det finns något han skulle vilja att LHC ändrade på: “Om jag fick ändra en grej med LHC så skulle det nog vara att man är lite mer öppna. Nu ska vi inte berömma HV för mycket, men de har till exempel HV-all access. Vilket kan vara intressant och ge en inblick i hur man är på träningarna, förberedelser inför match och så vidare. Det hade gett ett bra och intressant innehåll.”
Alexander fyller sedan på med någonting jag själv tänkt mycket på: Hur syns Cluben på stan, egentligen? Henrik Säberg sa tidigare att kommunen skulle kunna sätta färg på offentliga platser under matchdagar. Alexander går längre när jag frågar om han tycker att LHC syns eller inte: “Jag tycker LHC syns alldeles för lite. Det snackas hockey. Men inte tillräckligt. Jag tycker man kan göra mer för att få med hela Linköping. Man ser ett reklamblad här och där. Och en liten tv vid gallerian Gränden. Men mer än så är det inte. Man hade velat att man syntes mer personligt på stan. Eller på skolor? Åka runt i skolor runtom i Linköping och faktiskt få snacket att gå bland de yngre med.”