14 april 2007. Cloetta Center i Linköping. Klockan börjar närma sig 18.30 denna lördagkväll. I bortabåset ligger en avbytarbänk vält efter att Modo-spelarna fått ett kollektivt glädjefnatt några minuter tidigare. På isen pågår fortfarande kramkalaset hos det vitröda lag som vunnit sin första SM-titel sedan 1979 och lagkaptenen Per Svartvadet ska snart lyfta pokalen i skyn. I LHC-lägret är det tomma blickar. Samtidigt hyllas de i tv. Canal plus-experten Petter Rönnqvist tar till orda när han ser det deppiga silver-laget.
”De har varit utdömda. De slogs och klarade sig undan kvalserien, och står nu här. Linköping har gjort en fantastisk resa”, säger Rönnqvist.
I omklädningsrummet efter matchen är det dödstyst. 27-årige forwarden Niklas Persson sitter med tom blick och försöker sätta ord på känslorna.
– Det går inte att säga att vi var värda att vinna. Samtidigt är jag så jävla stolt över det här laget, säger Persson.
Sekunden senare slänger han iväg en stenhård tejpboll i bordet bredvid. Ingen reagerar på smällen. Det är bitterhet. Men också stolthet över att man vänt en säsong i kaos, till att nå hela vägen till SM-final.
Tränaren får sparken
Efter några år utomlands återvänder Joakim Eriksson till svensk ishockey – och till Linköping. Det är mitten av augusti, en av många träningar är avklarad och han slår sig ned i spelarbåset.
– Det ska bli skönt att få spela i ett topplag och slippa en massa krismöten när det inte går bra, säger Eriksson.
Men det är inte alltid det går som man tänkt sig. LHC, det tippade topplaget, är som en skadad fågel på grässlänten utanför fönstret. Tar några steg framåt, men utan att lyfta, vacklar och blir stående alldeles stilla innan den gör ett nytt försök.
Vi skriver 20 januari när LHC spelar hemma mot Frölunda, leder med 2–0 – men förlorar med 2–7. Efteråt talas öppet om att Gunnar Persson, tränaren, ska få sparken. I den lilla vrån utanför omklädningsrummet samlas Mike Helber, Christer Mård och Anders Mäki, klubbledningens innersta kärna.
De diskuterar intensivt.
Utanför det som då heter Cloetta center är det snöyra, kyla och snålblåst.
Några timmar senare ringer Mike Helber.
– Det finns en gräns för allting och inom kort kommer ett pressmeddelande där det framgår att vi byter tränare. Jag tänkte att du ville veta.
Janne Karlsson tar över huvudansvaret och får Magnus Hävelid till sin hjälp.
Deras uppdrag är lika enkelt som svårt.
Slutspel.
Kvalserien nära
Janne Karlsson, numera dansk förbundskapten, har varit med om mycket i sin långa tränarkarriär. Vunnit både OS och VM. Tagit SM-guld med HV och Frölunda. Finalresorna med Linköping slutade inte lika lyckligt, men finns där tydligt kvar i minnesbanken.
Inte minst den första. Han säger:
– En helt fantastisk resa. Det var så mycket som hände på vägen. Vi låg riktigt illa till. Spelare som älskade att vara på isen var så skärrade att de inte ville vara där. Jag ställde mig framför spelarna i båset för att kunna titta dem i ögonen. De som inte klarade det…det var ingen idé att låta dem spela.
– Det var så många som i all välmening ville hjälpa till och tycka och tänka. Men vi behövde en fast grund att stå på och jag sa att ”nu jobbar vi på det här viset och inget annat. Antingen är ni med eller inte.”
Vinglig väg
Målvakten Rastislav Stana hämtas in från Malmös frysbox, tar tåget till Gävle för att dagen efter göra debut mot Brynäs. Sedan tar det bara 17 (!) sekunder innan Andreas Dackell ger hemmalaget ledningen och både Stana och Karlsson undrar vad fan det är som händer.
– Just där var vi nere på botten. Till slut vann vi efter förlängning och det var vändningen för laget, säger Janne Karlsson.
Men det är en fortsatt vinglig väg och efter storstryk mot Frölunda i Scandinavium är kvalserien – där vinsten aldrig kan bli större än den förlust som hotar och med miljoner i potten– otäckt nära igen. Många spelare har duschat färdigt och tagit plats i bussen, men rutinerade Mikael Håkanson sitter kvar med ryggen mot väggen i omklädningsrummet.
Han har matchkläderna på.
Blicken är tom.
Vändningen – och succén
Det har tagit tid, det har varit många dystra tankar, men till slut kan all oro för kvalserien kastas i papperskorgen och ytterligare någon match senare säkras en slutspelsplats. Glädje? Nja, lättnad är ordet som bäst beskriver stämningen i omklädningsrummet efteråt.
Väck med prestationsångest och den kollektiva krampen som plågat så starkt.
Janne Karlsson minns:
– På den tiden skulle det väljas motståndare i kvartsfinalen och det var absolut ingen som ville ha Luleå. Vi var fullständigt uträknade både i kvartsfinalen (mot Luleå) och i semifinalen (mot Färjestad). Vi skulle inte ha en chans. Men vi fick ihop det, växte enormt mycket och kunde spela på olika sätt. Från effektiv bortahockey till riktigt stygg forechecking.
Det blir 4–0 i matcher mot Luleå, det blir 4–1 mot Färjestad och framförallt:
Det blir final mot Modo.
Klubbens första.
Mindre än tio år efter det historiska elitserieavancemanget i Mora.
2–2 i matcher inför den femte i Örnsköldsvik där LHC dominerar stort.
– Jag kommer ihåg att vi mer eller mindre belägrade deras zon. Mattias Timander spelade nästan hela tiden och var så trött. Helt plötsligt pajade belysningen i hela arenan och det blev ett långt uppehåll. Jag tror inte att någon fortfarande vet exakt vad som hände, säger Janne Karlsson, som till slut får se Kristian Kuusela avgöra i förlängningen när Niklas Persson sitter utvisad.
"Kändes som vi var klara"
LHC:s nuvarande lagkapten är den enda spelaren i dagens trupp som var med under finalresan för tio år sen.
– Det känns både som att det var i går och för hundra år sedan, säger han.
Den då 27-årige Persson hade värvats från ett Leksand som åkt jojo mellan elitserien och allsvenskan. Som lagkapten för dalalaget hade han varit med när det blåst kring en förening både en och tio gånger. Händelserna under första året i Linköping tog han med lugn.
– Det var ju lä i jämförelse (skratt). Jag kände aldrig att det var struligt i gruppen, även om det var en konstig säsong. Vi hade många starka spelare där många ville ha mycket istid. Det tog ett tag innan rollerna satte sig. När Janne (Karlsson) tog över var det ännu en pusselbit som föll på plats, som var avgörande. Gunnar (Persson) var väldigt, väldigt omtyckt. Men på något sätt blev det ändå tydligare direktiv och ett annorlunda ledarskap när Janne tog över.
Förlusten i sudden death i match fem i Örnsköldsvik får Niklas Persson att börja fundera.
– Allt hade gått så snabbt fram till dess. När vi torskade match fem i sudden så slog det en, ”vad fan håller vi på med”. Det var ju allt det här med ”första finalen”. Det var väldigt mycket nytt överhuvudtaget och bara en handfull spelare som spelat finaler tidigare. Vi saknade finalrutin och det märktes. Vi förstod nog inte riktigt själva hur nära vi var och hur bra vi var. På något sätt kändes det som att vi var klara.
Börjar bra, men...
LHC försöker att resa sig i den sjätte finalmatchen på hemmais. Det börjar bra. Tidigt powerplay. Ungtuppen Calle Gunnarsson skjuter från blålinjen – och Tomas Vlasak sätter 1–0. Mikael Pettersson kvitterar för Modo, men Andreas Holmqvist gör 2–1 på ett rykande slagskott.
Men sen kommer vändningen och Kristian Kuusela gör precis det han gjort i sudden death i matchen dessförinnan – ett avgörande mål.
När slutsignalen ljuder blir det fullständigt kaos i Modobåset där både spelarbänk och tränaren Harald Lückner blir omkullvälta i guldfirandet. I LHC-lägret är det nattsvart. Att säsongen, som mycket väl kunde ha slutat med kvalserien, nu slutar med SM-silver känns inte som någon tröst där och då.
– Så här i efterhand förstår jag ju att vi egentligen var jäkligt nära mot Modo. Men den matchserien känns för mig mer avlägsen än den mot HV71 året efter. Den gav vi bort, säger Niklas Persson.
Kaptenen jagar titeln
Nu har han hunnit bli 37 år. Vunnit VM-guld med Tre Kronor, men aldrig något SM-guld. Så många fler chanser lär han inte få.
Persson drar sig för att jämföra årets LHC-trupp med den för tio år sen.
– Det går inte att jämföra grupperna. Jag gillar inte det. Nu har vi spelare som står i olika stadier av sina karriärer. Då hade vi en hel del som stod på toppen. Men det är roligt att göra liknelser. Som att vi då som nu växt under säsongen. Det tog ett tag att få ihop en ny grupp med spelare. Jag kan rabbla upp hur många som helst som tagit stora kliv i år, precis som spelare som Jonas Junland och Calle Gunnarsson gjorde då, säger Niklas Persson.
Om han själv dragit lärdom av den där första SM-finalen?
Jodå.
Om han kommer använda den kunskapen för att hjälpa de unga spelarna i år?
Räkna med det.
– Definitivt. Jag har varit med på sådana här resor några gånger nu. Jag har mycket idéer. Men man ska inte ändra på allt. Det är ändå samma spel vi håller på med, säger Niklas Persson.