Snart har sju år passerat sedan de träffades i Minnesota, USA. Emilia, som då hette Andersson i efternamn, pluggade på college och spelade hockey i Minnesota State University.
– Min rumskompis pratade så varmt om hennes väninna Anna att jag såg fram emot att få träffa henne. Och det kändes så bra från första stund. Jag föll för hennes leende med de fina smilgroparna och hennes röda hårfärg, berättar Emilia.
– För min del var det Emilias skratt och att hon är så lätt att prata med, säger Anna.
De blev ett par väldigt fort och fick tidigt vänja sig vid att vara borta mycket från varandra.
– Jag pluggade på ett college två och en halv timmes bilresa därifrån och höll dessutom på med softball på elitnivå, så det var ingen risk att vi tröttnade på varandra i alla fall, skrattar Anna.
– Och jag hade inte körkort då, så det var nästan alltid hon som fick åka fram och tillbaks till mig, tillägger Emilia.
När den Stockholmsfödda landslagsspelaren 2013 skulle flytta hem till Sverige igen efter studierna värvades hon till Linköpings HC.
Anna – som utbildat sig till polis i sitt hemland – kom några månader senare efter.
– Emilia behövde komma hem och spela i svenska ligan inför OS 2014 och vi bestämde att jag skulle följa med och prova att bo i Sverige. Det blev en stor omställning med mycket hemlängtan i början, men åren har gått snabbt och nu trivs jag jättebra, säger hon.
2015 gifte de sig och i augusti två år senare födde Anna deras son Walter.
Emilia har varit med och vunnit två SM-guld och två SM-silver med LHC, samtidigt som hon representerat landslaget under många år med flera både OS- och VM.
Eftersom backstjärnan inte kan livnära sig på sin sport måste hon dessutom arbeta om dagarna. Emilia har en 75-procentig tjänst som barnskötare på en förskola i Ekängen.
– Det händer ganska ofta att jag slutar exempelvis klockan två, hämtar Walter på förskolan och sedan hem och leka ett par timmar. När Anna kommer hem runt halv fem avlöser vi varandra, då jag sticker till träningen och inte är hemma förrän runt nio på kvällen.
När SDHL drar i gång väntar också en hel del resor vid bortamatcher och i bland är Emilia borta en hel helg.
Men de är som sagt vana att inte träffas så mycket under de mest intensiva perioderna.
– Undrar just vad som händer när jag lägger av med hockeyn. Vi kanske går varandra på nerverna när vi plötsligt får en massa tid tillsammans, skrattar Emilia.
Dit är det med största säkerhet inte särskilt långt. Hon har mer eller mindre bestämt att årets säsong är den sista i karriären.
– Jag är 31 år och den här gången är det tänkt att jag ska bära vårt nästa barn. Det är något jag absolut inte vill missa och vill inte vänta för länge.
Drömmen är att avsluta med sitt sjätte SM-guld. De två senaste årens finalförluster mot Luleå har varit tunga och Emilia är rejält sugen på revansch.
Med hustrun Anna som hängiven supporter på läktaren.
– Jag ska se så många matcher jag kan. Tidigare har jag varit lagledare och lite allt i allo kring laget, men numera följer jag i alla fall de flesta hemmamatcherna på plats, säger hon.
Efter att själv tidigare varit elitidrottare vet Anna vad det handlar om.
– Hon klagar aldrig på att jag är borta mycket. Men det är klart att jag ändå kan ha dåligt samvete i bland, både för att missa tid med Anna och givetvis sonen. Nu har jag i alla fall tagit beslutet att tacka nej till landslaget. Där hade vi samlingar minst någon gång i månaden, säger Emilia.
Hennes bror Jimmy Andersson spelar i LHC:s herrar – och paret tittar gärna på lagets matcher tillsammans.
– Jimmy och jag gör alltid tummen upp till varandra när vi vunnit. De andra tjejerna i laget tycker att det är kul när han kollar på våra matcher och tar med några lagkompisar. Samma sak när sonen är med, då vill alla komma fram och hälsa på Walter. Han har blivit som lagets lilla maskot (skratt).
Anna berättar att hon hade en hel del skrockritualer för sig innan sina matcher – men att Emilia är betydligt värre där...
– Ha, ha, ja, skriver jag ned mina rutiner blir det en hel lista. Det är allt från att jag alltid tar på mig skydd och skridskor på vänster sida först, till att jag åker först åtta, sedan fyra gånger på isen en viss sträcka på uppvärmningen - något som blir mitt tröjnummer 84.
Även om livet går i hög hastighet nästan jämt ska ni inte tro att makarna sitter hemma och tar det lugnt under de få helt lediga dagarna.
– Nej, ingen av oss gillar att bara sitta still. Vi vill hitta på och uppleva olika saker. Antingen åker vi till en rolig lekplats med Walter eller så tar vi en runda med slott och andra sevärdheter i Östergötland, ler Anna.
Så vardagen blir nog inte särskilt händelselös när Emilias karriär är över heller.