Tidigt i den första perioden mot Brynäs stod det klart att LHC gick för tre saker i matchen: disciplin, enkelhet – och tre poäng.
Alla tre uppfylldes med råge och vi fick se ett LHC spela så där bra som vi glömt bort att de kan spela. Kanske till och med de själva.
Iiro Tarkki i målet släppte sina sedvanliga farliga returer, men skillnaden den här gången var att det var LHC:s backar – inte motståndarspelare – som gick på returerna.
Alla gjorde sitt, backar som forwards. I samtliga formationer.
Lekfullheten var tillbaka. Forecheckingen. Chansskapandet. Powerplay-målen. Tydligheten i egen zon (den har inte funnits tidigare).
Där ser man vad ett par trepoängare kan göra för självförtroendet.
Sen kan man ju alltid lyfta fram att Mattias Sjögren gjorde sin klart bästa match i LHC-tröjan – och att Sebastian Karlsson verkat hamnat helt rätt i fjärdekedjan med sitt uppoffrande slit.
Tvärtemot de flesta matcherna den här säsongen läckte inte LHC bakåt. Kanske är det någon ny målsnål diet som inletts bakåt. Varför inte kalla den för LHCF-dieten?
Brynäs då? De såg ut som… november-LHC. Ett utspritt lag som fattade felbeslut på felbeslut, blev uppstressade och stora delar av matchen var uddlösa i anfallszonen. Johan Harju, killen som spåddes en sådan lysande framtid för bara några år sen, var snett in i det mesta och drog på sig tre onödiga utvisningar. Men tillslut fick Harju ändå göra Brynäs enda (tröst) mål.
LHC-fansen kan andas ut. Krisen är över för den här gången. Spelarna kan se fram emot lite positiva rapporter i tv, webb och tidning ute i landet imorgon. De har de gjort sig förtjänta av efter den här matchen.
LHC-ledningen kan också andas ut. Det är få gånger man märker så tydligt att LHC är en ung förening i högsta serien som i motgång. LHC-ledningen klär inte i motgång.
Någon LHC-spelare var inne på det i en intervju häromveckan när han sa något i stil med att mörka november förmodligen var värre för de högre upp än vad det varit för spelartruppen.
Man publicerade ett brev till supportrarna där man vädjade om stöttning, men som tolkades av många som att man ville få tyst på kritiken från ”sina egna”.
Jag själv märkte av det i början av veckan när jag på twitter skrev följande konstaterande:
”Hör många - `Det är typisk Hemlin-värvningar` idag. Inte i positivt ordalag. Men det blåser över. Han får säkert bygga LHC-lag i tio år till”.
Klubbdirektören Mike Helbers svar i sann yttrandefrihetsanda (obs! ironi):
”Vill du ha en bra relation till honom (LHC) bör du vara mer respektfull. Bra kritisk analys - helt ok. Dumma kommentarer – bara dumt.”
Jag gillar Mike, gillar att han är på hugget och att man som journalist alltid får vara på tårna. Jag tror han känner detsamma i motsatt riktning.
Så nu när den här mörka perioden är över tar vi nya tag – beundrar ett återuppväckt lag och undrar återigen: hur bra kan den här säsongen bli om det här spelet plockas fram i slutspelet?
Men. Var ska de kanadensiska nyförvärven Kent McDonell och Mark Matheson spela? Lyxproblem för Roger Melin.