LHC-flagga.
Andreas Nilsson är fristående krönikör i Corren med fokus på supporterperspektivet runt Linköping HC.
Jag snackade med en ung supporter, Isak, efter Malmö hemma – en SHL-match man mest vill glömma, trots vinsten. Han berättade hur det gick till när han fastnade för just LHC: “Mitt första LHC-minne har jag från när jag bodde i Finspång och jag följde med min kompis hem första gången och fick se deras hus fyllt med LHC-souvenirer överallt, det var kuddar, flaggor, sängkläder ... hela paketet. De var helt tokiga i LHC. Som man bör vara! Där och då såddes ett frö i mig som idag har blommat ut i att jag är en hängiven Cluben-supporter.”
Jag skulle väl aldrig själv gå så långt som att skaffa Cluben-sängkläder, men visst sjutton fattar man att det handlar om kärlek när man sover insvept i LHC-loggan? Och det där säger någonting om hur andra kan dra ner en i träsket. Hockeyträsket. På ett högst positivt sätt. Vackert.
Några dagar innan skrev Max till mig när jag frågat: "Ändra något i LHC? Max skrev: "Har sagt det förr och säger det igen, ger alla lika mycket i varje byte som Christoffer Ehn, då går vi långt. Våga bänka spelare som inte jobbar för märket på bröstet.”
Den här typen av känsla är väl ofta den som kommer till uttryck på fel sätt. Undertecknad vrålade till exempel “Så j*vla uselt!” med tre minuter kvar av Örebro-matchen. Kanske fel, i eftertankens kranka blekhet. Max är mer diplomatisk och jag köper varje ord av vad han säger: Det krävs engagemang på isen för att få det på läktaren. Som supporter har man rätt att känna att en spelare inte ger allt, jag tycker till och med att man har rätt att påstå att något är just uselt, bara man själv på läktaren motsvarat den prestation man vill se från båset. Ehn, med några få undantag, gör jobbet. Han har allt tydligare kommit att bli en kugge att förknippa med klubbmärket.
I helgen pratade jag med någon som verkligen följt laget länge. Henrik gav perspektiv på att vara trogen en förening. Vad är dina bästa LHC-minnen?, frågade jag: “Bortamatcherna mot Troja-Ljungby, Tranås, Västervik sent 80-tal, hur kul som helst, sedan så klart matcherna mot Hästen och Södertälje. Då var det mycket känslor.” Henrik har hängt med ett tag och nog hört ett och annat på mindre fina gradänger än de i Saaben. Henrik vet vad hockeykänslor är.
Det som slår mig är hur just de – KÄNSLORNA – med stort K i olika former återkommer när människor beskriver sin relation till ishockeyn. Känslorna för Cluben, inför spelares attityd eller bristen på den, och gentemot andra lag och föreningar. För mig är det här allt med att följa ett lag. Jag vet, jag har tjatat om känslor och vad jag tror om engagemang. Men jag har en poäng. Vi har börjat bli lite rädda för känslouttrycken, tycker jag. Vi står liksom lite brydda, men handfallna inför dem och samhället ska alltid lyfta det värsta och peka finger. Och innan någon säger något annat, jag försvarar inte skällsord, personangrepp eller huliganer. Sånt hör inte hemma i en islada. Just därför är jag rätt bekväm med att LHC i full enlighet med ligans regler stänger av folk som inte förstår just det. Vi behöver känslorna, men bara inte den typen av negativ sörja.
Avstängningarna var rätt och här har samma Henrik en poäng. När jag ställde frågan vad han tycker är sämst med Saab arena svarar han konkret: “Sämsta är absolut placeringen av bortaklacken, flytta den till andra kortsidan längst upp i ena hörnet, bättre med klackarna mittemot varandra samt att mycket onödigt tjafs skulle undvikas.”
Robin Kovács.
När vi ändå snackar om tjafs: Vi fick vårt Kovács-gate. Är någon förvånad? Inte? På tal om rätt och fel – hade ledningen kunnat agera annorlunda? Näppeligen. Mindre lojala uttalanden off-ice parade med mindre spel-smart agerande on-ice måste få konsekvenser. Privat tränarkritik och pungslashingar hör lika lite hemma hos en spelare som hånfulla bilder på ståplats. Firma Jakobsson-Östmans agerande delade supportrarna vill jag lova. Några kallade Kovács kung på sociala medier, andra bad mig genom brevlådan hålla tyst samtidigt som folk ville bli av med Kovács direkt. Jo, jo. Det är också engagemang. Det där med “kung” kan man väl bara hoppas på.
Jag skulle ha en poäng också. Den lyder: känslorna gror, de finns, de syns i sänghalmen, såväl som i minnen från möten med Hästen eller Kringlorna. Känslorna har vuxit i hallen och vi har publik, framför allt på sittplats, som blommat ut likt Isak och som nästan tjatigt hyllats i media och känslan är att det är dags för LHC-upplagan 24/25, att likt Ehn, motsvara publikens insats även på isen.
Till sist
Efter 16 magsår och en överraskning:
Super: (fortfarande) Ståplats
Skitbra: (fortfarande) Sittplats (till och med drag mot Malmö)
Bra: Skellefteå borta, Ehn och Russel.
Ok: 12 minuter här och där.
Under isen: Spelet. Vad ska man säga … kolla statistiken på det mesta.
Only time will tell: Tar man vara på speluppehållet och löser det här?
Glöm inte: Just nu är läktaren bättre än laget – kom ihåg det så vänder vi på det här. Sjung högt, sjung Cluben!