Victor Lindman: "Hon var bara 50 år – det är alldeles för tidigt".
Victor Lindmans mamma Jessica kunde följa alla matcher i kvalserien från sjukhussängen. När avancemanget hade säkrats ringde hon upp Vita Hästen-backen och grät av lycka för sin sons skull.
– Dagen efter tappade hon talförmågan. Det var som att hon kunde släppa taget då, hon ville se mig lyckas med Vita Hästen först, säger Victor som spelade för Mjölby HC 2022/2023.
27 mars gick Jessica bort efter en tids kamp mot cancern.
– I kvalserien åkte farsan med på varje bortamatch och var redo med bilen ifall det skulle hända något. Läkarna hade sagt att det inte var lång tid kvar, berättar Lindman.
29-åringen kollar igenom minnesboken som ligger väl synlig i lägenheten i centrala Norrköping. Där finns foton på mamma, hon finns även med som bakgrundsbild på mobiltelefonen.
– Det blev ju nån form av chocktillstånd när hon väl dog. Hon var bara 50 år – det är alldeles för tidigt.
Victor Lindman vill prata om sin mamma. Han mår lite bättre av det. Saknaden gör sig påmind dagligen. Det kan vara att en viss låt spelas på radion som gör att tårarna letar sig fram. Eller att han ska laga mat och kommer på sig själv med att det inte längre går att ringa mamma för tips på recept. Den kommande julen blir också speciell då den alltid firades hos henne.
– Häromdagen såg jag filmen "Släpp taget". När mamman i filmen berättar för sin familj att hon har cancer, då bröt jag ihop.
Under slutet av förra säsongen, när det stod klart att Jessica inte hade många veckor kvar att leva, gick det inte en minut utan att Victor tänkte på sin mamma. Han hade ibland flygplansläge på telefonen av rädsla för att få det där jobbiga samtalet.
– Ofta tog jag upp mobilen och kollade lite halvt. Sen kunde jag andas ut när jag inte hade fått något samtal eller meddelande.
Kort efter att säsongen avslutats åkte Victor Lindman till sin mamma, som låg för döden på lasarettet i Motala. Hon hade ögonen öppna vid ett fåtal tillfällen medan familjen vakade över henne under de sista dygnen.
Hur var de dagarna?
– Jäkligt jobbigt. Samtidigt – morfar och mormor drog upp gamla minnen, visade gamla bilder, så det var inte bara sorg. Vi fick tillsammans komma ihåg det roliga vi haft och tänka på den glada mamman som hon var.
Hur minns du henne?
– Det är väl från henne jag har fått att alltid försöka vara glad. Det blir inte bättre av att vara arg på någon. Hon hade väldigt nära till skratt. Jag och mamma har aldrig tjafsat, jag har bara bra minnen. Det sista hon sa till mig var att jag inte skulle sluta le. Det mottot har jag försökt leva efter.
"Eftersom mamma ringde mig efter varje match, så kan det vara tufft än i dag när jag ser vissa andra ringa upp sin mamma", säger Victor Lindman.
Att acceptera dödsdomen från läkarhåll var inte enkelt. Victor Lindman landade ändå ganska snabbt i att det var bra. Det smärtade för mycket i hjärtat att se henne kämpa och lida de sista dagarna.
– Hon kunde inte prata och knappt ha ögonen öppna. När jag sträckte fram handen så klämde hon lite på den, så man visste att hon var med, säger Victor Lindman.
Det var runt lunchtid 27 mars som läkaren berättade att Jessica bara hade några få minuter kvar att leva.
– Då stack jag ut till fikarummet. Jag klarade inte av att se sista andetaget. Jag satt där och sen kom mormor ut och sa att mamma hade somnat in.
Hur var det att kliva in och se sin mamma död?
– Då hade vi valt kläder till henne som vi hade bytt om till. Det var ett tänt ljus. Hon låg där. Det såg väl fint ut. Det sista jag gjorde var att ta av ett armband från henne, som tyvärr är borta nu. Det ligger i nån ismaskin tror jag. Det var ett jobbigt moment, men jag kan skratta åt det nu.
Victor Lindman ser sin mor varje gång han tar upp mobiltelefonen.
Victor Lindman berättar att den mesta gråten kom ut under dagen mamma gick bort. Livet måste gå vidare. Det finns dock saker han vill göra, som ännu inte har gjorts.
– Jag har inte kollat igenom gamla konversationer mellan oss än. Det kommer att komma såna stunder. Jag tror absolut att det är ett måste att göra det i bearbetningen, säger han.
Första natten när han inte längre hade någon mamma vid liv vaknade han av en dröm som kändes så verklig att han för några sekunder trodde att hon stod framför honom. Därefter har det hänt flera gånger att han drömmer om henne och vaknar upp mitt i natten.
Att hockeyvardagen drog i gång under sensommaren var nyttigt för att tänka på annat. Sporten har hjälpt honom under tidigare tuffa perioder i livet, bland annat när hans pappa svävade mellan liv och död.
Men det finns svårigheter där också.
– Eftersom mamma ringde mig efter varje match, så kan det vara tufft än i dag när jag ser vissa andra ringa upp sin mamma. I såna situationer känner jag så tydligt att det är något som saknas.
Det som inträffade har givit Victor Lindman perspektiv på livet, även om han själv konstaterar att det är tråkigt att det ska behövas ett dödsfall. Han tror att det än i dag påverkar honom omedvetet, och att det kan spela roll i att han inte har presterat på den nivån han önskar av sig själv hittills den här säsongen.
– Samtidigt har min prestationsångest släppt jättemycket tycker jag. Förut kunde jag vara arg om jag gjorde en dålig insats fast laget vann. Nu är det bara glädje över vinster. Det viktigaste är att ha kul. Där har jag gått i mammas fotspår. Jag spelar ju hockey till stor del tack vare henne.