LHC-tränaren Klas Östman uttryckte vad nog de allra flesta kände efter vinsten i Gävle. "Det är en speciell dag. Klart man tänker tanken att vi ska vi åka och spela en viktig hockeymatch, men att det finns andra saker som är så mycket viktigare", sa han.
Det är naturligtvis just så det är.
Jag kom på mig själv att under matchen samtidigt försöka ha koll på vad som hände långt där borta i Ukraina.
LHC ska ha beröm för insatsen mot Brynäs, det var en sällsynt efterlängtad och betydelsefull seger – men vi ska inte heller glömma det andra perspektivet. Att det finns annat som betyder så mer. Det är ishockey. Det är inte krig. Ibland är det nog inte så dumt att faktiskt ha med sig det också.
En ny förlust och jag hade hälsat LHC välkommet till bottenträsket, men nu känns det inte lika alarmerande. Det blev tre poäng och mycket bättre läge i slutspelsjakten. Och ännu viktigare: ökad differens till två av tre jagande lag bakifrån när både Timrå och Djurgården fick stryk.
En av de viktigaste förklaringarna till att det mot alla odds slutade lyckligt i fjol var insikten. Var befinner vi oss, vad måste göras och vad blir det viktigaste framöver. Jag hoppas att tankarna går på liknande sätt nu. Det såg så ut den här gången. David Rautio storspelade i målet, men fick också den hjälp han behövde.
Slutspel? Gärna det. Men den dagen, den glädjen. Först ska kvalhotet avvärjas. HV insåg det för sent och ni vet vad som hände där. Så tillbaka till grunderna. Spela snålt, ta de chanser som dyker upp. Bakåt först, framåt sen. Smart, välorganiserat och hårt arbete. Det enkla är nästan alltid det bästa.
Ett par saker till:
Jag gillade verkligen backspelet överlag, men måste säga att det är häftigt att se hur John Nyberg går först med sin fränhet och attityd.
Jag trodde att David Rautio skulle få spela, men tyckte att det vara fel och att Marcus Högberg borde få fortsätta. Nu vet vi att jag trodde rätt, men tyckte fel.