Rose-Marie Jonssons LHC-tatuering är svår att missa.
– Jag var 72 år då och fick en LHC-tatuering i mors-dag-present av min dotter Marie. Först tänkte jag att det skulle vara en liten variant på min ankel, men tatueraren sa att det skulle bli för litet för att kunna få med alla detaljer.
Istället hamnade den stora tatueringen i nacken på henne. Ett beslut hon verkligen inte ångrar idag tio år senare.
– Jag brinner så mycket för LHC. Jag och dottern försöker gå på match minst två gånger i månaden.
Rose-Marie kommer ursprungligen från Kalmar. Men bortser du från hennes kalmaritiska uttal av "r" är det lättare att tro att hon är född och uppvuxen i Stångebrohallen. I kapprummet hänger flera signerade LHC-tröjor. På väggarna finns signerade LHC-posters från 2007 och framåt.
För det var just 2007 som Rose-Maries LHC-hjärta började bulta. Ordentligt.
– Vi fick Rastislav Stana som granne i det trapphuset där vi bodde. Vi började prata och min äldsta dotter var helt begeistrad i Stana. Man kan nästan säga att Rastislav smittade oss med LHC-febern.
"Sen flyttade Stana (Rose-Maries granne) efter ett tag men när han kom tillbaka hit för någon match så försökte vi vinka till honom under matchen. Det måste han ha sett för efteråt kom han fram till oss och sa: "There is my neighboor", berättar Rose-Marie Jonsson.
LÄS OCKSÅ: LHC-profilerna om tatueringarna: "Folk hajar till utomlands"
LÄS HELA HOCKEYBILAGAN HÄR!
Efter det köpte Rose-Marie och hennes dotter säsongskort. Ibland gick både mor, dotter och dotterdotter på LHC:s matcher.
– Vi gjorde det mycket mer förr. Nu har det blivit så pass dyrt, tyvärr, så det blir mest jag och Marie som går på hockey nuförtiden, säger 82-åringen.
Om Rose-Marie är den lugna typen på sittplatsläktaren? Inte direkt.
– Jag skriker högt när vi gör mål. Då låter det "JAAAA!". Sen är det nästan hemskt hur förvandlad man blir som åskådare när man är i arenan. Man gapar och skriker mest hela tiden, ofta mot domaren och att denne ser dåligt. Det kan jag skrika ibland.
– Det är konstigt att man inte blivit utslängd en enda gång, skämtar Rose-Marie och ser lite finurlig ut.
Rose-Maries hund Daisy springer under fikabordet, där det finns kaffe och bullar uppdukat. Utanför köket kvittrar två kanariefåglar i sin bur. Alla djur hjälper till att hålla Rose-Maries humör uppe under de långa och matchfattiga hockeysomrarna.
– De är fruktansvärt långa de där somrarna. Nu de senaste två åren har det varit hopplöst eftersom hockeysäsongen för LHC tagit slut redan i mars. Man måste hålla på sitt lag även när de förlorar, men klart att det varit tufft när det inte gått bra.
Hur går det för LHC i år?
– Det måste bli slutspel. Jag tror på semifinal, minst. Blir det så hade jag varit toknervös, säger Rose-Marie och minns tillbaka till senaste gången LHC var i final. När hennes granne Rastislav Stana stod i mål.
– Det var så deppigt efteråt. Jag bara satt och tittade rakt ut på isen då. När jag kom hem till lägenheten mötte jag Rastislav Stana i trapphuset och han var lika ledsen han. Men han mötte oss med blicken och sa "I´m sorry".
Rose-Marie Jonssons lägenhet är fylld av LHC-detaljer.
Det märks att hockeyn har en stor plats i Rose-Maries liv. Från balkongen i hennes vardagsrum går det nästan att se taket på den byggnad som hon kanske spenderat allra mest tid i, utanför sitt hem, under de senaste åren. Saab Arena.
– När man bor som jag gör, lite ensam och sådär så kan man lätt vara lite deppig. Då brukar min dotter (Marie) ringa mig och säga att snart får du gå på hockey. Då vet du att det blir lättare.
– Och det blir det. Jag blir bara så lycklig när jag får gå på match. Det ska jag göra så länge jag bara kan, säger Rose-Marie Jonsson, 82 år.
Troligtvis den äldsta kvinnan med en LHC-tatuering i nacken.