Krönikörens matchanteckningsblock.
Andreas Nilsson är fristående krönikör i Corren med fokus på supporterperspektivet runt Linköping HC i SHL.
"F-n, nu rämnar det fullständigt!" landade i inboxen exakt en minut efter slutsignalen i lördags. Det var V som skrev. "Fy vad matt jag börjar bli på det. Får jag se fler memes och tokiga filmer (från LHC) än vad jag får se lite jäkla vilja och en spelidé så ger jag snart upp", skrev W lite senare. Och V och W har inte fel. Det de ser har gjort att min läkare lade på ytterligare en tablett i veckan, Alfadil, även den för blodtrycket. Och fortsätter det här, är det inte bara jag som riskerar livhanken. Någon annan skrev med träffsäker galjhumor: “Ring 112, Cluben håller på att drunkna i pölen bakom mål!” Det var ett av ett fåtal gånger jag skrattat sedan Frölunda-förlusten.
Jag har från början försökt vara försiktigt positiv. Jag har skrivit om en underbar premiär. Jag har lyft fram hopp och skön stämning och goda intentioner från människor runt LHC. Publiken. En allt mer växande åskådarkraft som troget kommer till Saaben kväll efter kväll. Jag har suttit och trott på att det skulle vända och, till och med, naivt, skrivit i tidningen att “vi är på väg ur geggan”. Vad fick man för det?
Jag såg torsken mot Färjestad i torsdags och tog emot förlusten som många andra. Vi kunde kanske vunnit om inte om eller men hade varit. Lite bra kämpat, över det hela. Kände vi att spelet mot Timrå fanns där, när det ändå inte gjorde det? Lurade vi oss själva? Sedan gör vi sex-sju helt lysande minuter i första perioden mot Frölunda – men får ingen utdelning.
Jag minns en gammal match i Stånkan som äckligt, kusligt påminner lite om hur det sett ut hela hösten. Vi mötte Malmö och någon gammal, knögglig hårding (de som kunde vinna nåt) sa, cyniskt, men ärligt, i pausintervjun efter första perioden: "Vi visste att de skulle komma ut och köra. Det är bara att hålla emot och inget att bry sig om." Det var året vi åkte ur direkt. Malmö vann, 1-5? Historien ekar i föreningen. Det är knappt så jag vågar erkänna det för mig själv, men halvvägs är vi på väg ur. Igen.
Jag har kanske ändå en förmåga att vara onödigt kritisk – jag har tänkt att Shore borde få respass, har frågat mig hur Kovács (och omklädningsrummet) mår, jag har påstått att det inte går att lita på Worge-Kreü och att Norén inte räcker till. Jag skrev efter några matcher att jag faktiskt inte trodde på Heljanko i målet. Han känns för liten, vek, och lättläst. Några matcher senare tänkte jag att jag ändå trodde på finnen och skrev det i tidningen.
Men så spelade Myrenberg bra när han fick chansen och då trodde jag på honom istället. Sedan gjorde Myrenberg som han gjorde mot Frölunda och nu litar jag inte på någon. Vrickat. Och som någon sa: “Det är tjänstefel att ställa Myrenberg i målet när Heljanko äntligen spelat bra på slutet”. Det här är symptomatiskt. Samma sak gäller nämligen för alldeles för många spelare som har bättre betalt än vår andrekeeper.
Det går inte att lita på LHC. Och hur mycket hela havet stormar Östman än leker med sina laguttagningar blir det inte bättre, varken med spelet eller tilliten. Och det duger inte. På tal om saker som inte duger – hur har vi värvat spelare? Vem står för spelaranalyserna? Vi har tagit in antingen ofärdiga eller ointresserade spelare. M skrev såhär, redan i oktober: “Jag kände absolut noll när Corren började skriva om Kovács. Och Shore, jag tror helt enkelt inte att han bryr sig. Tyvärr var det flera HV-supportrar som skrattade när han skrev på”. Vad är det som Peter Jakobsson ser, eller för den delen, inte ser? Det säger en del när fjärdelinan, tillsammans med Ehn, Rissanen och Ljungh varit genomgående bäst över halva serien. Ett, kanske två, nyförvärv betalar sig. Inte fler.
Jag har ett block. Ett matchanteckningsblock. Alltså. Nördigt. Redan på premiären var det någon på läktaren som frågade om blocket. “Det där du skriver, hamnar det i båset eller på någon privat blogg?” Jag blev lite svaret skyldig och fick ur mig något i stil med att jag inte vet på förhand. Det hamnar ibland på nätet, i en text eller ingenstans. Jag antecknar under matcherna jag ser, både på läktaren och framför TV:n. Noterar detaljer i spelet. Framförallt brister, det blir väl så, och så försöker jag rita och anteckna kring linjer och spelstruktur. Jag vill förstå laget, Östman och hur LHC försöker spela. En av mina supporterkontakter, samme M, utflyttad som jag, men trogen Cluben har flera gånger ställt samma fråga som många av oss säkert tänkt mycket på: "Vad gör Östman, ser du någon egentlig spelidé?" Den försöker jag samla i blocket. Jag försöker skriva ner vad vi gör på isen. Och så ritar jag. Min redaktör frågade om jag ville dela med mig av det.
Jag har bläddrat i det där blocket och här kommer en sammanfattning av mina kråkfötter, på tal om spelidén: Vi har ingen. Eller, vi har en, men den är statisk och dum. Elakt, men så ser det ut. Vi klarar inte av att värdera/kontrollera spelet över röda och är slarviga och brister i kvalitet när vi ska sätta upp spelet. Redan efter Örebro hemma stod det klart. Den matchen var över efter sju minuter. Vi blir sönderåkta, nercheckade och styrda ner i ett långsamt, men stressigt hål där misstagen gror. Det duger inte.
Jag har ett förslag och avslutar med att återigen avslöja hur naiv jag är: Spräng banken LHC! Värva, i tur och ordning:
– En sportchef som syns.
– En tränare som tar på sig färre lattjo jultröjor, men tar desto mer ansvar för en aktiv, pardonlös, kravställande coachning.
– En förstamålis.
– Två kvalitetsbackar – och minst en center och två forwards.
Det blir oändligt dyrt. Men gör vi inte den investeringen har vi snart ingenting kvar att investera i.
Sammanfattningsvis: Gör om, Cluben. Gör om och överlev, LHC.