Patrik Ekholm, Erkki Saramaa och Ragnar Karlsson efter segern över Mora som gjorde att Linköping HC gick upp i Elitserien.
Det är i en längre intervju med Västerviks-Tidningen som Karlsson berättar om sin karriär inom hockeyn – och där tiden i LHC är ett extra minensvärt kapitel för 44-åringen, från området Kvännaren i den småländska kuststaden.
Den ettrige forwarden debuterade i Västerviks A-lag redan som 16-åring (division 1) och lockades sedan av Kent Forsberg till hockeygymnasiet i Örnsköldsvik. Efter gymnasietiden tog han också plats i Modos A-lag, där han bland annat blev lagkompis med den förre Västervikstränaren Mattias Karlin, i dag tränare i Modo.
– Första året hade vi Leif Boork som tränare och då gick det ganska bra. Jag spelade i tredjeformationen med Anders Nilsson och Stefan Öhman. I fjärde fanns Karlin och tvillingbröderna Daniel och Henrik Sedin. Vi hade ett väldigt ungt lag med en snittålder runt 20 år.
Andra året med Pelle Bäckman som tränare gick tyngre och efter säsongen kom klubben och "Ragge" gemensamt fram till att inte förlänga kontraktet inför 1998/99. Det var då LHC kom in i bilden.
– Samtidigt hade Linköping hört av sig och där var Uffe Weinstock tränare som jag kände sen tiden i Västervik. De hade ambitioner att gå upp till Elitserien, det bubblade i stan och det var mycket publik på matcherna. Det kändes hur bra som helst.
21-årige Ragnar sattes in i förstakedjan tillsammans med Mike Helber och Uffe Söderström och det blev succé direkt med 39 (23+16) poäng från Karlssons klubba.
– Uffe var spelfördelaren, Mike avslutaren och jag den som beredde väg och stod och köttade framför målet. Vi kompletterade varandra perfekt och det bara flöt på. Weinstock delegerade ganska mycket som tränare, han var inte inne och petade i powerplay utan han lät femmorna sköta det själva. Vi växte av förtroendet och det var mycket glädje den säsongen.
LHC tog sig till kvalserien, gick som tåget även där och tog klivet upp till Elitserien.
– Det var magiskt att spela. Varje gång jag tacklade så jublades det och blev världens liv i Stångebrohallen.
Det blev sex säsonger och 263 matcher i LHC-tröjan där Ragnar fick gå upp, åka ur och gå upp igen med laget. Han träffade även sin fru Anna i Linköping.
– I laget umgicks jag mycket med Stefan Pettersson och Mikael von der Geest. Vi hade väldigt roligt och kanske tramsade lite för mycket ibland, men när de försvann säsongen innan min sista blev jag lite ensam. Vi hade Roger Melin som tränare och jag spelade inte så bra.
I samma veva hörde Leif Boork av sig. Han tränade Hammarby i gamla division 1 (numera Hockeyallsvenskan) och satsade på att avancera.
Så småningom hamnade Karlsson i Luleå där han fick uppleva ett SM-slutspel 2005/06. Men där blev det tidigt stryk – mot LHC.
– Det var surt så klart, men jag gjorde i alla fall mål på Fredrik Norrena. Det kändes lite skönt då han inte är den mest ödmjuka människa jag har träffat.
Innan den aktiva karriären tog slut hann Karlsson även med spel i Södertälje, Oskarshamn och till slut slöts cirkeln hemma i Västervik när han var med och förde upp VIK i ettan (gjorde 49 poäng). Säsongen i Hockeyettan 2012/2013 blev sedan spelarkarriärens sista.
– Det blev inte så mycket av den säsongen för min del då jag gick en utbildning och drogs med lite skador. Hade jag vetat att VIK skulle spela i Hockeyallsvenskan några säsonger senare hade jag nog hållit igång och lirat några år till, men det var tufft för mig att träna vissa tider med jobbet.
Ragnar och Mattias Karlin tränade VIK:s A-lag tillsammans under många säsonger.
Det dröjde inte länge förrän Ragnar Karlsson hamnade i båset som tränare - och då som assisterande tränare till vännen Mattias Karlin i VIK:s A-lag. Väl där dröjde det inte länge förrän duon skördade framgångar och i dag är VIK fortfarande allsvenskt. Karlsson är dock inte kvar i A-lagsbåset och har nu inga ledaruppdrag i klubben, men testade efter åren i A-laget på att vara juniortränare i VIK.
– Det är jäkligt kul och inspirerande att jobba med ungdomar och där fanns det en satsning på att ta laget upp till J20 elit, vilket skulle minska glappet upp till A-laget. Men sen kom tyvärr coronan och då slocknade lågan lite. Men jag har absolut inte släppt tanken på att vara med någonstans där och hjälpa till.