Fredrik Aunes Johansson är idag säljare på SPP i Linköping.
Sportnostalgi
Västervikssonen spelade i LHC fem säsonger, från 1998 till 2003, vilket är kort om man jämför med andra publikfavoriter genom tiderna, som Stefan Jacobsson (12 säsonger), Magnus Johansson (16), Mike Helber (11), Johan Bülow (11) och Sebastian Karlsson (11).
Varför tror du att du blev så populär?
– Jag tror de gillade att jag hade sådant hjärta för föreningen, att jag aldrig gav mig. Vi var ju några då, jag, Bülow och Ragge Karlsson, som bara körde i varje byte, och det gick hem hos publiken. Sen var jag alltid mig själv, jordnära, och pratade ofta med supportrarna.
Kände du av uppskattningen när du spelade?
– Absolut, och det gör jag fortfarande när folk kommer fram på stan och snackar.
Oftast räckte det att Johansson kom in på isen för att ramsan "Fredda, Fredda, Johansson, Johansson, Johansson" skulle börja eka i Stångebrohallen.
– Jag hade bra fart men ingen vidare teknik. Och inte något bra skott heller. Men jag var envis och jobbade hårt. Jag vet när jag och Andreas Krëu och Per-Åge Skröder spelade i samma kedja så sa Kreü åt oss att köra allt framåt så tog han hand om defensiven. Det passade oss.
Säger din spelstil något om dig som person?
– Ja, det gör den nog. Jag är en slitvarg på många sätt och har haft mycket nytta av envisheten i jobbet som säljare.
När du ser tillbaka på din hockeykarriär, vad var roligast?
– Det är många minnen. Egentligen hela resan och målen jag satte upp längs vägen. TV-pucken, junior-VM, där vi tog brons, och sen kontraktet med Luleå. Det var också roligt när jag som tonåring i Skellefteå bildade kedja med det förra NHL-proffset Jan ”X:et” Erixon och Kent Norberg. Det var riktigt häftigt.
– Sen kom SM-guldet 1995-1996 med Luleå, det var väldigt roligt. Vi hade ett bra lag med Jarmo Myllys, Mattias Öhlund, Tomas Holmström och Stefan ”Skuggan” Nilsson. Den säsongen var ett tydligt exempel på hur bra ett lag blir när alla köper sina roller. Jag var 19 år och en roll i fjärdekedjan, ofta ihop med Anders Burström. Sen var åren i Linköping också väldigt roliga med avancemangen till elitserien.
Vilka gamla lagkamrater hade du roligast med?
– Martin Knold och jag stod varandra väldigt nära. I dag ses vi inte så mycket men när vi gör det är allt sig likt. Vi hade ett järngäng då med oss två, Andreas Kreü, Uffe Söderström, Mike Helber och Erkki Saramaa.
November 2001 och LHC besegrar Frölunda borta med 2-1 efter mål av Fredrik Johansson, som här klappas om efter sitt 1-0, och Joakim Nordstrand (nr 76). Till vänster Barry Richter och till höger Johan Franzén.
Fredriks pappa Håkan spelade också i Västerviks IK, liksom flera andra i släkten Johansson. I dag hålls släkttraditionen vid liv med sonen Adam Aunes Johansson i LHC:s juniorlag, bonussonen Malte Strömwall i KHL-laget SKA St Petersburg och kusinbarnet Alexander Johansson i LHC:s A-lag.
Om du fick göra om något i karriären, vad skulle det vara?
– För mig fanns bara en växel. Full fart. Jag hade mått bra av att byta en del av gympassen mot återhämtning, med typ yoga eller fler teknikpass. För att lugna ner kroppen. Vi körde på hårt redan i hockeygymnasiet i Skellefteå med löpning och tunga vikter. Sen fortsatte det så i alla år. I dag har man mer kunskap tränar mer individanpassat. Jag tror att det är viktigt med allsidig träning, att man som ung håller på med flera idrotter. Nu ska man specialisera sig tidigt vilket skapar en utslagning i ung ålder.
Fredrik kommer också in på mental träning:
– Vi är ju duktiga idag på hur vi ska äta och träna, men det känns som att när det kommer till det mentala är det mycket upp till spelarna själva. Jag tror att det finns ett stort behov i alla lag att jobba mer med det mentala.
Fredrik Johansson.
Du var 28 år när du slutade 2003 – hur var kroppen då?
– Sliten. Johan Davidsson och jag kom fram samtidigt, vi spelade tv-pucken för Småland ihop, och han höll på nästan tio år längre jag. Det tror jag till stor del berodde på att han varvade sin träning med aerobics och annat. Jag hade ju en spelstil som byggde på bra fysik. Så när jag kände att kroppen inte orkade mer hård träning var det bara att sluta.
Var det tufft att sluta så tidigt?
– Ja, jag hade ju livnärt mig som hockeyspelare sedan jag var 18 år. Så visst var det jobbigt, men med stöd från min fru Kristina och familjen gick det bra.
Fredrik Aunes Johansson fortsatte som ungdomsledare i LHC i 15 år, men har nu inget hockeyuppdrag.
– Jag kan sakna ishallen, dofterna och atmosfären, särskilt nu under pandemin. Nyligen gick jag in i C-hallen en stund bara för att få känna luften.
Fredrik i Luleåtröjan i februari 1998.