Kreü är ett namn som har ristats in i LHC:s historia. Centern Andreas var en av hjältarna när Linköping HC när det begav tog steget upp i elitserien – och är bland fansen evigt ihågkommen för det avgörande målet mot Södertälje i kvalserien några år senare.
Alltid med nummer 27.
Nu är backen William tillbaka.
Med nummer 27.
Två fansfavoriter för sin tid.
– Jag tänkte först ta nummer tre som jag har haft innan, men det var upptaget av (Linus) Hultström. Så då blev det naturligt. Tror fansen uppskattar det. Och pappa också. Kul att det går i arv, säger han.
– Ja, jag fick reda på det av någon av materialarna. Uffe (Söderström) eller Cappe (Peter Casparsson) skickade ett mms. Wille sa inget, säger Andreas.
LÄS HELA HOCKEYBILAGAN HÄR!
Efter avklarad träning sitter vi på läktaren i Saab arena. Farsan fick aldrig spela i den nya arenan utan slutade just innan han skulle fylla 30 och LHC hade tagit de första och stapplande stegen för att etablera sig i högsta serien.
– Jag hade problem med ryggen, det var osäkert om jag skulle få kontrakt och visste att jag hade ett bra jobb som väntade på mig. Sen hade vi Wille och Olivia, barnens mamma hade jobb och då ville jag inte riva upp allt och börja om någon annanstans.
Det är mycket som har hänt sedan dess. Mycket som har förändrats. Och inte minst har sonen blivit stor och är nu tillbaka i hjärteklubben efter ett par års exil i Oskarshamn.
– Det är kul. Bättre än jag trodde att komma hem faktiskt. Jag gillar verkligen hur det håller på att sättas en ny kultur. Det är mycket kvar, men det är skillnad på hur vi jobbar och tränar. Framförallt tror jag att spelarna själva har kommit till insikt. Ska vi fortsätta att hamna i ingenmansland eller ska vi, även om det kan vara obekvämt i stunden, göra något annorlunda?
– Blir man tillsagd får man ta åt sig som hockeyspelare. Inte som människa. Alla vill varandra väl, säger William Worge Kreü.
Andreas lyssnar intresserat och minns sonens första steg på isen. Under ett antal år var han också tränare för ungdomslaget.
– I unga år var han mest forward. Alla ville göra mål och som förälder var det nästan enklast att sätta sin egen son som back. Han hamnade där inför någon cup och sen blev han kvar. Han har den aggressiviteten i sig. Sen måste du kanske kunna hockey för att uppskatta hans spelstil. Det är inte alltid så flashigt.
Hur är det att ha honom hemma igen?
– Det är härligt. Betydligt närmare att kolla på hemmamatcher också. Haha. Det finns många fördelar. Framförallt när LHC var i Oskarshamn och spelade kändes det speciellt. Det var lite av win-win. Vinner grabben är det kul för honom och vinner LHC är det också kul. Det känns lättare att han är i rätt lag nu.
Hur mycket hockey snackar ni?
– Medvetet försöker jag att inte prata så mycket. Gärna ett par minuter direkt efter matchen om hur det kändes och så. Annars blir det inte så mycket. Jag vet att han är väl omhändertagen och jag är mest glad förälder nu.
– Det känns bra. Det är rätt skönt att prata om annat när vi ses, säger William.
– Det är lite kul att grabbarna numera får klipp på alla sina byten. Jag brukar också få det mejlet så att jag kan titta. På min tid var det fortfarande den där taktiktavlan som det ritades bågar på hit och dit. Sista åren kunde det möjligen finnas något klipp från Sportspegeln eller så, säger Andreas och skrattar åt minnet.
LHC betyder mycket. För dem båda. Det märks.
– Jag är skyldig klubben extremt mycket och det är verkligen stor kärlek. Mycket glädje och mycket kompisar genom livet. Någonstans får man försöka att njuta av det här livet, säger William.
-- Efter allt man upplevde och sedan jag bosatte mig här är LHC laget i mitt hjärta. Sen är man så klart glad och stolt att sonen har passerat det lilla nålsögat och kan livnära sig som elitidrottsman. Jag vet hur mycket tid och slit som han har lagt ned, säger Andreas.
Den gemensamma drömmen är att få uppleva slutspelshockey i Saab arena igen till våren.
Det var alldeles för länge sen nu.
– Topp åtta kan nog bli tufft, men absolut slutspel. Nu har jag sett Wille spela slutspel två år i Oskarshamn och man ser vad det drar med sig med hela stan som sluter upp. Det vore kul med en sådan feststämning i Linköping, säger Andreas Kreü.
Sonen nickar instämmande och tittar sig runt i arenan innan han säger:
– Det skulle vara så extremt kul och häftigt att jag nästan har svårt att sätta ord på det.