Jesper Myrenberg funderar över ännu ett insläppt mål.
Det ska sägas.
LHC lade i helgen upp en video på sina sociala mediekanaler som talade om vikten av den kommande månadens matcher, och att man i laget verkligen inte är nöjda med sina prestationer.
Men det är typ det.
När "Cluben" vinner så öser man på med jubel-klipp inifrån omklädningsrummet, eller med glada ramsor och tillrop från supportrarna.
Helt rätt! Då byggs samhörighet och en känsla av att segerns sötma delas mellan supportrar och spelare.
När LHC förlorar?
Då är kommunikationen: "Nya tag på lördag" alternativt, "Tuff förlust, vi kommer igen i nästa match". Punkt och inget mer. Vart är samhörigheten då?
Ett elitidrottslag MÅSTE vara nära sina supportrar. I medgång, men minst lika mycket i motgång. LHC behöver visa att man efter en förlust mår precis lika dåligt som Rose-Marie Jonsson när hon med tunga steg beger sig hem från Saab Arena, som Pia Dahlbom och stämningen i hennes LHC-sms--grupp eller som Jonathan Lindahl i byggboden morgonen efter en svidande förlust.
Det är då en samhörighet mellan spelare och lag kan byggas på riktigt. Det är då supportrarna runt laget kan känna att spelarna verkligen gör allt för att vända på den dystra trenden.
Äkthet är ledordet i många delar av den moderna marknadsföringen, det gäller också i elitidrottten. Trots det så glöms allt som oftast ilskan, frustrationen eller nedstämdheten av en förlust bort (det här rör verkligen inte bara LHC!). Istället är det bara locket på och med det resonemanget är det heller inte konstigt att frågor väcks om spelarna verkligen kämpar för sitt lag. Supportrarna får ju aldrig se spelarna bry sig om att det går dåligt.
Nick Shore är en av de spelare som fått en hel del kritik för att "inte verka bry sig" på isen. Så är det säkerligen inte men det är dags att känslorna efter svidande förluster syns mer tycker Correns Erik Winell.
När det gått så tungt för LHC som de gjort den här säsongen har en del av kritiken handlat om att LHC-spelarna är för välbetalda och inte verkar bry sig när det går stolpe ut eller när man inkasserar ännu en tung förlust efter ett tveksamt domslut.
Så tror jag verkligen inte att det är. Men det syns för lite.
Kort sagt, är det inte dags att låta kameran rulla i omklädningsrummet också efter en förlust? Är det inte dags att låta Nick Shore slå av sin klubba i frustration efter en tung nollpoängare? Är det inte dags att det syns att Oscar Fantenberg och resten av LHC har känslor även när det går dåligt?
Det tror i alla fall jag.
Erik Winell är förutom sportreporter på Corren också doktor i företagsekonomi med specialinriktning marknadsföring och elitidrott.