Sätt dig ned och prata med Jonas Junland och du kan snart skriva en roman.
32-åringen är sig lik.
Lite längre hår, möjligen något ännu yvigare skägg – men han pratar precis lika mycket som vanligt, är befriande ärlig och hymlar inte med sina åsikter.
Han pratar.
Jag lyssnar.
Efter nästan fyra års exil i Schweiz är profilen tillbaka i Linköping, hyllades som en hjälte vid debuten mot Färjestad förra helgen och med ett C på bröstet ska han nu leda laget i sitt hjärta mot säker mark i SHL-hockeyn.
– Det är väl rimligt att tro att det blir sista stationen på min hockeyresa, säger han och lutar sig tillbaka i stolen på läktaren i Stångebrohallen.
Var slutar resan, då?
– Den har ju börjat lite knackigt, men tror man att det blir bra vill man inte haka på halvvägs. Först ska vi klättra i tabellen. Det är svårt att prata framtid och treårsplan just nu, men varför ska man inte sikta på att bli bäst? Någon gång måste väl Linköping kunna vara nummer ett?
En knapp vecka har gått sedan han i stort sett kom direkt från flygplatsen till Saab arena. Efter tre och ett halvt år blev det ett abrupt uppbrott från Lausanne där han under hösten hamnade i frysboxen och mot slutet inte fick spela alls.
– Det var en jävla pärs att hinna med allt och jag trodde absolut inte att det skulle bli ett så häftigt mottagande. Det är jag stolt över. Det var nästan lite dimma över det. Hände det eller hände det inte?
– LHC har alltid varit nummer ett och det är det här jag vill just nu. Jag vill inte jaga pengar eller flytta runt bara för att. Skulle jag komma hem så var det nu när jag fortfarande har några bra år kvar att ge. Jag tror på Bert (Robertsson) och Pajen (Niklas Persson), jag tror på Roger (Ekström) och jag tror på nya LHC, säger Jonas Junland.
Du sa till mig någon gång tidigare att du inte riktigt trodde på det LHC som du lämnade?
– På ett sätt var det ekonomiskt också. Jag tyckte inte att de var beredda att bjuda till som andra klubbar i Sverige var villiga att göra. Då kunde jag lika gärna sticka utomlands. Det funkar inte när inte tränare och sportchef är på samma sida.
– Det fanns en stomme med mig, Sebbe (Karlsson), (Daniel) Rahimi och några till. . . men det kändes inte som att det var så viktigt att behålla oss. Lite samma sak när jag skrev på för två nya år i Schweiz. Det var inte så mycket att jag ville stanna där utan mer att jag inte var redo för att komma hem.
– Det kan gå fort åt fel håll. Förr i tiden stod folk i kö och ville till Linköping, nu måste det göras betydligt mer för att spelare ska komma hit. Så ska det inte behöva vara. Vi ska spela slutspel och vara med däruppe och fajtas. Vinna är skitsvårt, men vi ska vara ett topplag. Det vill hela stan.
Han erkänner att han redan i somras ville tillbaka och att kontakter togs. Men Lausanne sade nej.
– Det gjordes ett försök och när jag kom ned efter det var det inte riktigt det samma. Det var mer gnäll och de ville ändra mig som person. Jag har alltid spelat min bästa hockey när jag brinner för det jag gör och nu var det några saker som störde mig. Skulle jag vara en sämre människa för att jag ställde en fråga under sommaren? Ska ni behandla mig annorlunda när jag tillsammans med Dustin Jeffrey drivit laget i flera år?
– Kanske var det mitt fel att jag lyssnade för mycket. Men jag kände att vi hade ett lag för att vinna om vi tagit hand om varandra bättre. Det är jag besviken på. Inte bara på Ville (Peltonen, coachen) och Lausanne utan också på mig själv. Mot slutet var det inte glöden som jag behöver ha.
Nu har familjen flyttat in i huset i Ljungsbro som under de senaste åren stått mer eller mindre tomt. Det blir förstås en stor omställning och inom kort får Lily, 4, och Henry, 2, dessutom ett syskon.
– Som familj trivdes vi jättebra i Lausanne. Dottern gråter ibland för att hon inte får gå i skolan längre. Tänk dig själv att vakna till de vyerna. Bada i sjön. Åka upp till bergen. Det är saker som man håller varmt om hjärtat.
Det låter som ett behagligt liv.
– Ja, Schweiz är perfekt på många sätt. Allt ligger så nära och det är så enkelt att kunna sticka iväg och rensa huvudet några dagar. Du har Italien och Frankrike, du har vingårdar, du har Alperna. . . vart ska vi ta bilen och åka, liksom? Svenskar i allmänhet är nog dåliga på sånt. När man är ledig ligger man hemma på soffan i stället för att göra något för att hitta energi och glädje.
– Det ska jag försöka att ta med mig. Njuta mer. Göra mer saker med familjen. Inte avstå för att det är match igen om två dagar. Vad fasen, gör det du vill göra.
Hockeyn är viktig, men den är inte allt.
– Det kommer nog med åldern. Det fattade man inte när man var yngre och det var ishockey dygnet runt. Nu kan jag till och med ta en öl när jag lagar mat. Familjen hemma är nummer ett. Det här är min familj nummer två. Jag har världens bästa jobb och det är som en välbetald hobby.
Han tystnar för att ögonblick.
Materialförvaltaren Peter Casparsson kommer förbi och undrar om han ska beställa lunch till honom också.
– Jag tar samma som du, säger Junland innan han fortsätter att berätta om en annan insikt som slagit honom efter en karriär som utöver Linköping tagit honom på utflykter till NHL, AHL, Karlstad, Kazakstan, Finland och Schweiz:
– Perspektivet har mer blivit att jag gör mitt bästa. Funkar det inte, så funkar det inte. Jag kan inte ge mer än mitt allt. Är folk inte nöjda…då är det så. När grejerna åker på är det som på liv och död. Det är mitt jobb och jag ska försvara de här färgerna. Över min döda kropp att jag låter dig göra vad fan du vill.
Jonas Junland är hemma och ser fram emot en lugnare vardag.
– Vi hade världens bästa 20-åring som barnvakt nere i Schweiz. Men här har vi föräldrar, släkt och vänner. Vi kan få in barnen på en bra förskola, så att pappa inte behöver stressa hem från omklädningsrummet och ha dåligt samvete gentemot frun som varit hemma hela dagen.
– Jag vill komma tidigt och gå sent härifrån. En del kommer fem minuter före utsatt tid, men jag vill vara här en timme innan, surra och dricka kaffe med polarna. Många säger att de har roligt på ett vanligt kontor, men har de verkligen det? Härnere har vi kul. Det är som ett vuxendagis.
Hur är pappalivet?
– Det är full patte. Haha. En fyraåring och en tvååring med starka viljor. En är lugn och skön och en är överallt. Vi får se vad den tredje blir. Henry är en liten jävel som hittar lösningar på det mesta.
Efter förra veckans omtumlande dygn väntar på lördagen bortamöte med Skellefteå när LHC jagar fjärde raka segern och fortsatt förbättrat läge i tabellen.
– Det ska bli svinskönt att åka dit. Att komma bort och bara gå ut och spela hockey.
Det hade egentligen varit enklare att börja där?
– Ja, betydligt enklare, men inte alls lika roligt.