Det är lunchtid för Jonas Gustavsson i USA. Klockan börjar bli kväll här i Sverige. Medan han sov bekräftade LHC det som många av oss redan visste – Gustavsson flyttar till Linköping inom kort. Efter en förmiddag med diverse ärenden i USA ringer Gustavsson upp och börjar med att svara på den mest givna frågan: Hur känns det att vara klar för LHC?
– Jag ser fram emot det. Jag har under en längre tid varit sugen att vända hemåt till Sverige och Europa. Jag kände det redan förra sommaren, men då bestämde vi tillslut för att vara kvar och då blev det en säsong med Edmonton, säger Jonas Gustavsson.
Varför blev det Linköping, varför inte gamla klubben Färjestad?
– Vi kollade runt lite och det fanns några lag som hörde av sig. Jag kände i slutändan att Linköping kändes rätt av många olika anledningar. Först och främst tror jag på laget, de lyckades bra förra säsongen, främst i grundserien. Nu får de hem lite bra rutinerade pjäser i (Tony) Mårtensson och några andra. Det känns som att de har något bra på gång. När det kommer till erbjudanden hade jag kanske bättre från andra ställen, även om jag är nöjd med vad jag fått från LHC. Den stora anledningen var ändå att få komma hem och försöka spela om SM-guldet igen. Samtidigt förstår jag ju att det inte bara är något man kommer hem och gör. SHL blir som jag förstått det jämnare och jämnare där fler lag kan ta hem guldet och jag ser absolut Linköping som ett av de lagen. En annan orsak till att jag valde Linköping är ju för att jag är Stockholmskille, det är nära till familj och vänner. En annan fördel är att vi har fått en dotter som nu är 19 månader. Linköping känns som ett bra ställe rent socialt att växa som familj. Det blev en bra helhetslösning både på och utanför isen.
Det har inte blivit jättemånga matcher för dig de senaste säsongerna, vad beror det på?
– Det har varit olika från säsong till säsong. Den här säsongen hamnade jag med en målvakt (Cam Tallbot) som ville spela varje match. Det var mer han som ville spela alla matcher än att tränaren bestämde det. Tränaren lät Tallbot spela så mycket som han ville, medan jag bara fick spela någon match i måndaden. Det blev lite för lite. Däremot avslutade jag säsongen i AHL med att spela runt 20 matcher. Så formen är jag inte orolig över. Däremot har jag efter åren i Toronto haft en roll som varit mer som andramålvakt. Det är också därför jag började titta hemåt lite. Jag känner att jag vill ha en annan roll. Med det sagt vet jag ju att jag alltid behöver förtjäna min speltid, men gör man bra ifrån sig är chansen större att få spela nästa match och kunna få en större roll i laget.
Du har haft en historik med en del skador och hjärtproblem, hur är läget med det nu?
– Jag har haft något som är ganska vanligt men inte så väldokumenterat, att hjärtat slagit ett extra slag ibland. Men det jag har haft är inget doktorer har oroats över. Det är inget som får mitt hjärta att stanna eller något sånt. Just när jag hade problemen blev jag bara lite mer utmattad. Men jag har gjort flera ingrepp och nu känns det bra. Det har inte besvärat mig de senaste fem åren.
– När det kommer till skador har jag inte missat någon match i år eller förra året. Det var senast sista året i Detroit (2014/15) jag hade problem. Då åkte jag på både en axelskada och hjärnskakning. Det blev en väldigt ryckig säsong där jag inte alls spelade så många matcher. Men redan i slutet av den säsongen var jag helt återställd och har inte haft några problem alls.
32 år är ingen ålder på en målvakt...
– Alla är väl olika. Man kan vara 30 och känna sig som 40 eller 20. Jag känner mig ung fortfarande även om jag varit med om mycket. Kroppsmässigt och fysmässigt slår jag personbästa varje år. Känns inte som att den delen är på väg nedåt på något sätt. Däremot har jag lärt mig att man måste träna hårdare och ta hand om kroppen mer ju äldre man blir. Jag känner mig mer som en ung 20-åring...
Efter åtta år i nordamerika, VM och OS-spel - kommer du hit för att runda av i tre år nu?
– Om man har den inställningen tror jag man är farligt ute. Särskilt i SHL som är en väldigt bra liga. Det är absolut inte därför jag kommer, för att runda av. Gör man det och har dålig inställning och det sen går dåligt... det är inget kul sätt att runda av på. Jag har inte kommit till Sverige för att fylla på kassan och runda av, då finns det andra alternativ i Europa. Jag kommer lägga ner min själ i det här och vill förbättras både som spelare och med laget.
Du har varit med om det mesta med både SM-guld, spel i NHL, OS-medaljer och VM-medaljer - finns det någon bensin kvar i tanken?
– Absolut. Det var längesen jag fick vara med och vinna något. Det är därför jag vill det här. De som känner mig vet att jag blir grinig när jag inte får vinna. Det tänder mig att få vara med i ett sånt sammanhang. Skulle man få sen även få chansen att få komma tillbaka till landslag och så vidare... det finns mycket sånt som får mig att brinna.
– Men däremot är det på ett annat sätt nu. Jag är äldre och har varit i NHL. Nu handlar det mer om att vinna som lag än att JAG ska lyckas och ta mig framåt i karriären. Man vill hjälpa laget bli vinnare. Självklart vill jag spela, men jag kan också känna en charm i att få ge tips och råd till yngre förmågor. Sånt är mycket värt för mig. Men jag är i grund och botten fortfarande spelaren som vill spela och vinna, bara det att jag inte är lika självisk längre.
Under storspelet som ledde till SM-guld 2009 (med Färjestad) fick du smeknamnet "Monstret", vad tycker du om det egentligen?
– Ja... Det här smeknamnet är ju från något positivt. Om folk vill kalla mig för det, absolut gör det. Kompisarna kallar mig för det hela tiden. Jag signerar själv sms och sånt ibland med Monstret bara för att det är en kul grej.
Kommer vi få anledning att fortsätta kalla dig det även för ditt spel i LHC-tröjan?
– Haha... Jo, men självklart vill man ju att det ska gå så bra som möjligt. Många journalister kan ju också vrida och vända på det där både till ens fördel och nackdel. Det är därför jag egentligen inte vill kalla mig själv för Monstret. Sånt kan bita mig i arslet framöver.
Många LHC-supportrar suktar efter det där första SM-guldet. Du vet om att du skulle bli odödlig om du var med och grejade det, va?
– Förhoppningsvis är det inte bara jag utan laget som blir det... Självklart vet jag om historien, att klubben varit nära med två raka finaler bland annat. Man har haft många bra lag genom åren. Med marginaler på sin sida kanske de borde vunnit något guld också. Det finns en stabil grund i föreningen, men man ska få ihop det i slutändan också. Det är därför det kändes speciellt att komma hit också. Förhoppning är ju att ta SM-guldet. Det är det som är slutsmålet.
Till sist - finns det något du vill säga till de fans och medspelare som läser det här?
– Jag är väldigt laddad och ser fram emot att komma dit och bekanta sig med fans, spelare och alla runtomkring organisationen. Och att dessutom få bli Linköpingsbo, säger Jonas "Monstret" Gustavsson.