Allvaret kryper närmare. Eller ja . . . hur allvarligt det är kan man ju alltid diskutera. Philip Dimtrén, William Strand och de andra i MHC kommer fortfarande gå till jobbet på morgonen och ha ett "vanligt" liv utanför hockeyn, men kvalspel i mars betyder något extra för varenda hockeyspelare, oavsett nivå.
Det började lite darrigt i höstas, insatserna svajade för mycket och jag satt i Pro Train arena och undrade om det favorittippade MHC verkligen var så bra som man trott. Sen kom alltvåan – och det var som att samtliga bestämde sig för att "nu ska vi spela bättre".
Tio raka trepoängare, sen två förluster i rad (men ändå poäng i båda matcherna) och så 9–0 mot Mölndal på onsdagskvällen. Vill MHC vinna serien så kommer det att ske, men sen då?
Har en känsla av att playoffspelet – den otäcka matchserien i bäst av tre mot antingen ett lag från fortsättningsserien eller mot något av de andra topp fem-lagen – blir det största hindret mot en plats i division 1 nästa säsong. Rent spelmässigt finns det inga tvivel om vilket division 2-lag som är bäst, men jag avundas inte sitsen att komma in som storfavorit i både playoffspel och i en eventuellt avslutande kvalserie.
I ett sånt läge handlar det inte om vem som åker snabbast på skridskorna eller vem som skjuter hårdast. Den mentala anspänningen är en faktor som väger ännu tyngre och som MHC måste hantera om det ska bli kvalsuccé i vår.