När Sporten når henne är hon på hotellet i Sundsvall, där Damkronorna är samlade för veckans matcher mot Norge och Danmark. Linnea Johansson såg från början ut att bli ensam LHC-are i svensktruppen, men efter diverse återbud har hon nu sällskap av både klubbkompisarna Moa Wernblom och Matilda af Bjur.
Och i norska laget återfinns ytterligare fem spelare (och en tränare) från Linköping. Ett kärt och prestigeladdat möte väntar därmed i Högslättens ishall i Härnösand på onsdagskvällen.
– Det blir en jättespeciell match, att få möta så många som man känner så väl och som utgör den stora tryggheten på hemmaplan. Det gäller att kontrollera nerverna, ta för sig och visa att man vill fortsätta att vara med här. Det är en dröm med landslaget och att få spela med spelare som man sett upp till sedan man var liten, säger Linnea Johansson.
Hon tystnar för ett ögonblick.
Funderar.
Säger sedan:
– Att få representera sitt land. . .det måste vara bland det finaste man kan göra. Det känns enormt stort.
Hur har veckan varit?
– Intensiv. Första gången är alltid speciell och det är mycket nytt att ta in. Men nyttigt att få komma till en ny miljö och verkligen utmana sig själv.
Formen?
– Bra. Coronatestet var dessutom negativt, så det var perfekt. Haha.
Jättetalangen från Ljungby värvades till LHC för några år sedan, men åkte under ett läger med juniorlandslaget på en hjärnskakning och när laget nådde hela vägen till en femte och avgörande SM-final tvingades Johansson sitta på läktaren och titta på.
När det var som värst kunde hon inte ens göra det.
En mardröm som gjorde att hon även missade mycket av skolan och av livet i övrigt.
Det tog lång tid innan hon blev frisk, men efter runt sex månader med ständig huvudvärk kom hon tillbaka och något år senare ges hon nu chansen i nya förbundskaptenen Ulf Lundbergs unga och nya landslag. Målet: att ta svensk damhockey tillbaka till en anständig nivå på den internationella scenen.
– Det var frustrerande och fanns så klart en del tvivel längs vägen. Men det gäller att ha tålamod och jag lärde mycket av den tuffa tiden. Jag försökte några gånger att komma tillbaka och pusha så att det skulle gå snabbare, men då blev det bara värre.
– Någonstans i bakhuvudet fanns kanske drömmen om VM och OS och om att få chansen i landslaget, säger Linnea Johansson.
Nu är hon där.