"Jag har läst era artiklar om Rose-Marie och jag minns henne väl. Vi var ju grannar. Men jag visste inte att hon började se hockey därför. Det gör mig såklart otroligt glad", säger Stana. Rose-Marie Jonsson, och barnbarnet Zabina har i tidigare artiklar i Corren berättat hur det stora LHC-intresset väcktes tack vare att Rose-Marie bodde granne med just Stana.
– Jag minns när jag fick reda på att LHC ville ha mig. Då blev jag oerhört glad och ville såklart gå dit, säger den nu 43-årige slovaken när Sporten ringer upp.
Stana lämnade Malmö för att lyfta LHC som hade en hel del bekymmer defensivt. Och som det lyfte. Det LHC-laget som Stana anslöt till klättrade från att vara ett bottenlag – till att ta sig till föreningens första SM-final.
– Det var tungt när jag kom till LHC och jag minns att första matcherna fortsatte gå dåligt. Vi förlorade och spelade oavgjort men sen vände det och jag lärde känna laget mer och mer.
Senare på våren blev det finalfest i Cloetta Center.
– Det var otroligt häftigt. Jag visste från Malmö att LHC var ett lag med en cool arena och härlig publik och det märktes verkligen.
Säsongen därpå tog sig LHC till ytterligare en final. Men den slutade i desto tyngre tårar.
– Andra året var det verkligen jobbigt. Då hade vi redan varit i final och trodde att nu är det väl dags, suckar Stana från en någorlunda skakig slovakisk telefonlinje.
Sen lämnade Stana LHC och Linköping.
– Jag hade kontrakt för ett år till och ville stanna men LHC fick ett bra erbjudande från KHL och Ryssland. Jag förstår att det var bra ekonomiskt för bägge parter men när kontraktet i Ryssland gick ut så ville jag spela i Sverige men jag tror jag var för gammal.
– Sen flyttade jag hem och fick problem med hjärtat vilket gjorde att jag var tvungen att pausa karriären. När vi löst det så blev det alltför tufft att ta upp karriären igen.
Följer du dagens LHC någonting?
– Jag ser inte deras matcher men så fort det står något om det i nyheterna så läser jag det. Jag hoppas förstås att det går bra för laget. Jag gillade verkligen att spela där.
Nuförtiden bor Stana i hemstaden Kosice. Ishockeyn har fortsatt en stor roll i hans liv.
– Ja! Allt kretsar kring hockeyn. Jag är målvaktstränare för ungdomslag och sen hoppar jag in en hel del som kommentator i slovakisk TV.
Rastislav Stanas nioårige son, Ryan, kanske är framtidens LHC-målvakt?
Ett drömliv för Stana och hans fru, Jana Stanova, som har en del promenader längs Stångån att tacka.
– Vi träffades första gången sommaren mellan mina år i LHC. Så det andra året när vi dejtade gick vi ofta längs Stångån. Jag minns att jag sa att husen här var så fina och att jag drömde om att få bo så, men i Kosice, i framtiden. Nu gör vi det så det är verkligen ett drömliv, säger Stana.
Några hockeytalanger bland Stanas bägge barn? Jovars.
– Både min dotter (tolv år) och son (nio år) är sportintresserade. Min son är den som spelar hockey och han är målvakt.
Ser han ut som sin pappa på isen?
– Lite men allra viktigast är att man verkligen ser hur kul han tycker det är att vara målvakt. Jag hoppas att LHC:s tränare (Klas Östman) läser detta för då kanske vi kunde komma tillbaka till Linköping i framtiden. Det vore häftigt, säger Stana med ett skratt.
Halvt på skämt. Halvt på allvar.
Rastislav Stana med hustrun Jana - de träffades när Stana spelade i Linköping.
Stanas liv handlar inte bara om saker som sker på en nyspolad is. Det handlar också om hundar och kaniner.
– Vår hund (Jullo) fick vi för 15 år sedan. Min fru fick den när polisen hade arresterat ett par ungdomar som hade en hund med sig. Den blev vår. Nu finns hunden inte med oss längre men vi har två kaniner, säger Stana.
I Kosice ropar Stanas barn efter mellanmål. Telefonsamtalet rundas av men vem vet, kanske finns det plats för ytterligare en Stana i LHC-historiken?