Daniel Eriksson
Några månader har gått sedan beskedet kom att Bert Robertsson fick sparken – och assisterande tränarna Daniel Eriksson och Johan Åkerman tog över huvudansvaret för att ta Linköping HC till säker mark i SHL-hockeyn. Med sex matcher kvar att spela är tillståndet fortsatt kritiskt och för tillfrisknande utan kvalspel krävs gott om vinster framöver.
Om Johan Åkerman – för att inte tala om Niclas Hävelid, som tillkommit i ledarstaben – har en lång och framgångsrik spelarkarriär bakom sig nådde aldrig Daniel Eriksson samma höjder på isen. Samtidigt som brorsan Joakim (numera sportchef i Djurgården) lirade SM-final med LHC inledde han tränarkarriären i Södertäljes juniorlag.
Där och då var det inte alls säkert att ishockeyn skulle bli hans liv.
38-åringen säger:
– Jag hade börjat jobba på Scania och tanken var att jag senare skulle plugga vidare. Men det blev aldrig så. Jag började på golvet och jobbade mig uppåt. Parallellt höll jag på med hockeyn och fick ett erbjudande om att syssla med det på heltid. Man var kanske puckad som hoppade av Scania, men jag tyckte att det andra alternativet var så mycket roligare.
Och nu är du fast för resten av livet?
– I den här branschen kan man ju inte alltid välja, men det finns nog en överhängande risk för det. Haha. Det är på gränsen till beroendeframkallande ibland. Det är jäkligt häftigt när du får resultat på det som du jobbat med. Den kicken skulle jag sakna med ett vanligt jobb.
– Hade du frågat en 27-årig Daniel Eriksson så trodde han nog att det skulle ta tre–fyra år innan han var i elitserien. Frågar du mig idag var jag inte ens i närheten. Du ska göra din egen resa och den resa som jag har gjort har varit bra för mig.
Via en kortare sväng till Småland är han nu inne på fjärde säsongen i LHC-organisationen. Jämfört med tiden vid sidan av Bert Robertsson är det trots allt inte så mycket som har förändrats.
– Den stora skillnaden är väl att jag oftare pratar med dig eller står i tv. Själva hockeyjobbet är sig ganska likt. Sen faller det lite mer på huvudtränaren att driva på vid matcher och så, säger Daniel Eriksson.
Så vad tycker du om att prata med mig?
– Det ingår. Det är klart att du måste ha koll på åt vilket håll det blåser, men jag har aktivt valt bort att lyssna på eller läsa vad jag sagt. Det tycker jag är rätt skönt. Jag fokuserar på mitt jobb och på killarna. För några år sedan tog jag bort mina sociala medier. Det hjälper nog också till.
Skulle du kalla dig för hockeynörd?
Han skrattar.
– Inte enligt mig själv, men frågar du min omgivning är det nog många som påstår det. För mig är hockey så mycket mer än pucken och klubborna. Samarbetet. Gruppen. Ledarskapet. Sådana delar gör det ännu mer spännande och intressant.
Till nästa säsong tar Klas Östman över som huvudtränare i LHC och vart Daniel Eriksson tar vägen är oklart. Om han nu tar vägen någonstans.
– Jag tänker här och nu. Det viktiga är Linköpings situation och att göra det jobbet så bra som möjligt. Det andra ordnar sig. Jag tycker om att vara huvudtränare, jag ska inte ljuga om det, men triggas också av ett starkt team som jobbar åt samma håll.
Familjen – sambo, två egna och ett bonusbarn – bor kvar i huset i Södertälje, så det blir en del biltid längs E4-an.
– Det fungerar helt okej. Alice går omkring med Linköpingströja där hemma och det faller väl inte alla i smaken. Men pappa jobbar för LHC och det är hon stolt över.