Assisterande LHC-tränaren tar en tugga av lunchsalladen – ”jag skulle ljuga om jag inte sa att en wallenbergare är godare, men det är nyttigt och det känns ju bra” – och lutar sig framför bordet.
Det har varit en höst som har satt djupa sår.
I en av sina mest kända sånger sjunger Lasse Winnerbäck:
”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv.
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra.”
Gereon Dahlgren använder sig av husgudens ord när han försöker att beskriva det som han har upplevt med covid, hjärtmuskelinflammation och sjukskrivning. Nu är han sedan en tid friskförklarad och finns med i svenska ledarstaben i junior-VM i Kanada.
– Det har funnits en rädsla. Hur kommer det vara? Kan jag fortsätta mitt jobb? Hela mitt vuxna liv har jag lagt ner på att utbilda mig till att bli den jag är och för att göra det jag gör. Kommer jag aldrig kunna stå i ett hockeybås mer? Är det slut nu? Den tanken har slagit mig.
– Samtidigt har jag kanske förlikat mig med tanken. Bara jag blir frisk så får jag väl ta det. Du vill mycket när du är frisk, men när du är sjuk är det bara en sak som verkligen snurrar i hjärnan. Att bli frisk. Bara det. Det tog åtta veckor, men det känns som ett halvår. Hur lång tid som helst.
Men vi tar det från början.
I början av oktober drabbades assisterande LHC-tränaren av covid, men efter ett negativt test var han tillbaka till bortamatchen mot HV 71. Men där och då kände han att det var något som inte stod rätt till.
– Det började sticka i armen och jag tappade känseln. Jag stod i båset och kände: ”fan, det är något som inte är bra, är det en hjärtinfarkt eller vad är det?”. Klart att du blir orolig, men du vet hur det är. Jag var på väg att lämna, men bet ihop. Efteråt sökte jag upp HV:s läkare, fick några tabletter mot smärtan och han sa att ”blir det inte bättre får du åka in”.
På natten åkte Dahlgren till akuten, blev kvar på Universitetssjukhuset i tre dagar och efter omfattande tester konstaterades att han drabbats av hjärtmuskelinflammation. I kombination med covidinfektion slog det ut kroppen helt.
Planen var att han skulle vara tillbaka efter landslagsuppehållet i november, men så blev det inte.
– De fyra första veckorna var otroligt tuffa och det var många tankar som snurrade i huvudet. Första beskedet var att jag skulle hålla mig ifrån jobbet i sex–åtta veckor och som tränare är det jävligt mycket. Det var tufft att få den domen.
– Jag vill inte vara borta för länge och kände att jag måste tillbaka till jobbet. Nu. Jag måste hjälpa till. Nu. Nästan så att man får dåligt samvete. Samtidigt vaknade jag varje morgon och kände mig otroligt bakfull. Kroppen sa bara stopp. Vissa dagar kändes det bra och så bara bom. Tillbaka på ruta ett.
Var du till och med rädd för att dö?
– Nej, det kände jag aldrig. Men när det handlar om hjärtat tänker du en gång extra.
Efter fyra veckor fick han söka vård igen, fick ny medicin och då började det vända.
Sakta men säkert.
– Frugan har fått dra ett stort lass under tiden. Det har varit bra att hon har funnits hemma. Det var någon match där i början där hon kom och stängde av teven när hon såg att jag fick för hög puls och blev för upphetsad.
Samtidigt har LHC ersatt honom med Tomas Montén och efter JVM blir det fyra tränare i ledarstaben. Gereon Dahlgrens kontrakt går ut i vår och framtiden är oviss.
– Det hade varit värre om Klas (Östman) och Jeff (Jakobs) fått åka omkring i Sverige och dra hela lasset själva. Då hade man känt att man inte behövts. Jag är också tacksam att Tomas kunde komma in och att jag inte behövde inte känna den paniken.
Framtiden?
– Det som har hänt är ju inget som stärker mina aktier. Det förstår jag också. Men samtidigt vet jag att bara jag blir frisk så löser det sig med allt annat.
Han har inte stått i ett hockeybås sedan 8 oktober, men nu väntar JVM i kanadensiska Halifax där Gereon Dahlgren ska assistera förbundskaptenen och LHC-bekantingen Magnus Hävelid.
– I min värld finns det bara en placering som man är ute efter. Några veckors jobb och chans att vinna guld. USA och Kanada blir säkert favoriter, men vi kan inte säga att vi åker dit för att bli trea. Det ska vi pränta in i allas hjärnor.
Vad ser du mest fram emot?
– Att ha arbetskamrater runt omkring mig igen. Sen är det förstås ärofyllt att få representera landet och höra nationalsången.
Efter finalen?
– Gärna det. Det är en vision som man definitivt vill uppleva.