På dagen tre år har gått sedan Roger Melin flyttade in i nyköpta huset i Ullstämma i Linköping.
Nu flyttar han ut.
I dag går flyttlasset till Gävle där ishockeytränaren med hustru Susanne och hunden Benji nu kommer att ha basen.
Förmodligen för gott.
– Det är nog sista gången vi flyttar. I alla fall jag. Susanne är femton år yngre, så hon kanske flyttar någon mer gång. Hade jag fått chansen att stanna här hade jag gjort det. Klart att det är vemodigt. Sex år i en klubb skapar känslor och minnen. Om jag fått sportchefsjobbet, då hade vi nog rotat oss här, säger Roger Melin och tittar ut genom fönstret i restaurangen på Landeryds golfklubb.
Han är sig lik.
Den lugna och mer eller mindre uttryckslösa utstrålningen i båset gör att 59-åringen då och då stämplas som en tråkig jävel.
Stämmer inte alls.
Tar man sig bara tid att lyssna förstår man snart att det är en man med mycket att berätta.
Han har inte tidigare berättat om försöket att på äldre dar byta bana inom hockeyvärlden. Men för Corren avslöjar han nu att diskussioner fördes innan Fredrik Emvall till slut fick jobbet. Fast så mycket snack blev det ärligt talat inte.
– Nej, jag pratade med Mike (Helber) om det, men de var inte intresserade. Det hade varit kul att pröva något annat. Jag tror att jag hade kunnat göra ett bra jobb där. Jag hade gärna velat vara kvar som coach också, men man får acceptera att det är livet med det här jobbet.
Det är en typisk dag den här så kallade våren.
Det regnar, det blåser. . .och plötsligt skiner solen. Dock inte nödvändigtvis i den ordningen. Roger Melin tuggar i sig av pastan med kyckling och curry. Han kom tillbaka till LHC från AIK och nu kommer han tillbaka till AIK från LHC. Allsvenska klubben har en tuff säsong bakom sig där överlevnaden stod på spel, men med nya investerare och med en nygammal tränare och sportchef (Anders Gozzi) finns en framtidstro igen.
– Förfrågan har väl funnits i luften hela tiden sedan jag flyttade därifrån. Men så länge det var stökigt runt omkring och ekonomin var i oordning kändes det lite. . .äh, jag vet inte. Jag ville vänta och se vart det tog vägen.
Det har också varit mycket hot och trakasserier.
– Vänner till mig har blivit hotade och fått en massa oförtjänt skit. Det gjorde att jag funderade en gång extra. Det är aldrig roligt att vara i en miljö som känns hotfull. Men det fanns ändå positiva saker som vägde över.
Det var en del snack om Rögle också.
– Jag sa nej när inte Gunnar (Persson) fick vara kvar. Jag vet inte om jag fått jobbet, men de ville i alla fall träffas och fortsätta att diskutera. Men att jag mer eller mindre skulle ta Gunnars plats kändes helt fel för mig.
Det pågår mycket spel bakom kulisserna som inte många vet om.
– Det har blivit det, tycker jag. Ett slags maktspel som inte fanns förr. Inte på det sättet i alla fall. Att det värnas om folk som man tycker om eller är släkt med eller vad det nu kan vara. Jag gillar det inte alls.
Är det sista tränarjobbet?
– Det lutar väl åt att jag inte kommer att byta klubb någon mer gång. Om jag nu får vara kvar i fyra år. Det vet man aldrig.
Det skulle betyda att det aldrig blir något jobb utomlands?
– Jag har försökt med det många gånger, men det har inte funnits något intresse. Jag rör mig för lite i båset och skäller inte ut spelarna tillräckligt ofta. Det kan nog var så att min personlighet legat mig i fatet där.
Steget från SHL till allsvenskan innebär också ett steg in i en annan värld.
– Det är en grym skillnad. AIK är inte i närheten av den här organisationen. Ibland kan jag nästan undra om det verkligen behövs så mycket folk som man har i LHC. Nu känns det som att jag kommer tillbaka till rötterna. Till en tid när det var enklare och mer nära. Jag tycker om att vara delaktig i många saker och har en tendens att bli passiv när det blir som i LHC. Jag drar mig tillbaka för att det finns andra som sköter olika saker.
De tre avslutande säsongerna på östgötsk mark slutade på samma sätt.
Med SM-semifinal.
Med förlust mot Skellefteå.
– I år trodde jag verkligen att vi skulle ha chansen. Till och med att vinna guld. Tyvärr orkade inte vissa av spelare att bära sin roller och vara bra i slutspelet. Bland annat (Jeff) Taffe. Det kanske berodde på oss ledare att vi inte lyckades locka fram det som krävdes.
Kommer det att bli något guldfirande i Linköping?
– Det tror jag absolut. Man har allting som behövs. Möjligen att andra föreningar skapat en bättre ekonomisk grund och att LHC verkar ha levt lite över. . . eller åtminstone inte riktigt mäktat med det. Men jag tror att det blir guld ganska snart.
Och för AIK?
– Om fyra år. Haha.