LHC-spelaren är bara 19 år, men redan inne på sin femte säsong i SDHL. Samtidigt ses hon som ett av de nya, fräscha namnen i det landslag, som ska försöka ta tillbaka lite av den förlorade hedern och statusen i världshockeyn.
– Det är säkert många som ser ner på damhockeyn nu när landslaget åkte ner till B-VM, men vi har en spännande generationsväxling på gång och många unga spelare som kan dra lasset en lång tid framöver. Jag ser jätteljust på framtiden, säger Linnea.
Hon bidrar själv med flera strimmor av det ljuset och när A-landslaget nyligen var i Frankrike, som ett led i förberedelserna inför vinterns viktiga OS-kval, fick LHC-spelaren en stor dos av både speltid och beröm. Med andra ord – en skadefri Linnea Johansson har goda chanser att ta en plats i det landslag som i november ska försöka ta in landslaget i finrummet igen.
– OS är det största som en damspelare kan uppleva så självklart är det mitt stora mål, att få vara med i Peking i februari. Landslaget är oerhört stort för mig och jag märkte det nu när vi var i Frankrike, efter första matchen som vi vann, då blev jag nästan tårögd när vi stod och sjöng nationalsången på blå linjen.
Ljungbytjejen kom tidigt fram som ett av svensk hockeys stora framtidsnamn och debuterade i SDHL och HV 71 redan som 14-åring. Till LHC och Linköping kom hon 2018 och har på östgötaslätten utvecklats som spelare för varje år – samtidigt som hon parallellt klarat av sina gymnasiestudier och lärt sig att stå på egna ben i en ny, stor stad.
– Linköping kändes väldigt stort till en början, för mig som var van vid två klädaffärer i Ljungby. Ha, ha. Och i början var det svårt att hitta, jag åkte mycket buss, men nu har jag vant mig och är väldigt glad över att jag hamnade i Linköping. Det är en jättefin stad.
I somras tog Linnea studenten på Fria Läroverken och kunde då summera tre roliga, men också tuffa år med stunder av prestationsångest.
– På gymnasiet tror jag inte det var ett enda matteprov som jag inte grät inför. Jag skulle ha de bästa betygen och jag pluggade hur mycket som helst. Och sedan när jag väl fick de där betygen, då kände jag ... ingenting. Herregud, det är ju då man ska känna stolthet, men det har jag haft svårt med. Jag tror dock att det kommer med åren, när man hittar en större trygghet i sig själv.
Har du samma höga krav på dig själv som spelare?
– Där är jag nog bättre, jag känner exempelvis stolthet när jag är med i landslaget. Samtidigt ger det mig ett driv, att hela tiden vilja vara bäst, det gäller att hitta balansen där, jag vill inte vara på någon mellanmjölksnivå.
Den hjärnskakning som Linnea ådrog sig under en juniorlandskamp i Finland 2019 påverkade också skolarbetet, då hon under en period tvingades sjukskriva sig.
– Jag kände direkt att det var en rätt tuff smäll, så jag kommer ihåg att jag sa till mamma att det nog kunde ta två veckor innan jag kunde spela igen. Men det tog väldigt lång tid, sex månader. Dagarna bara försvann, jag sov ofta i 17-18 timmar om dygnet, säger Linnea som under den jobbiga perioden bodde hos farmor Ulla-Britt som stöttade med markservice och uppmuntran.
Hur märker du av det hela i dag?
– Synen har blivit sämre och så är jag ljuskänslig och känner mig lätt yr om det blir stimmigt runt omkring mig.
Du har aldrig funderat på att sluta med tanke på risken för nya hjärnskakningar?
– Nej, det har jag faktiskt inte. Men jag har självklart stor respekt för det här och inser att riskerna finns med hockeyn.
Vid sidan av hockeyn jobbar nu Linnea 50 procent på ett företag som hanterar bokslut, bokföring och deklarationer.
– Jag stormtrivs. Just nu finns det inga möjligheter att försörja sig enbart på idrotten, och då gäller det att ha en arbetsgivare som kan ha förståelse om du är lite trött efter en bortamatch i Luleå, där du åkt buss och kommit hem klockan 08 morgonen efter. För mig känns det viktigt att ha något vid sidan av hockeyn, en dag kanske en skada sätter stopp för allt och vi är inte i närheten av vissa herrspelare i klubben som tjänar 250 000 kronor i månaden.
Hur känner du inför det?
– Alltså, det är en hemsk bild över hur mansdominerat sporten och samhället egentligen är. På en enda herrspelares månadslön kan du räkna in den totala ersättningen av vad samtliga damspelare har i klubben, om du adderar. Det är riktigt låga summor och vissa i laget jobbar heltid vid sidan av hockeyn för att få ihop det. Det känns skit, rent ut sagt.
– Utvecklingen går ändå framåt för damhockeyn, men det går alldeles för sakta.
Vad kan klubbar och förbund göra för att skynda på utvecklingen?
– Det är en stor fråga, men det går att börja med småsaker. Bara det här att sätta flaggor på bussarna i Linköping när vi har hemmamatch, att väcka folks nyfikenhet, "ah, spelar LHC i kväll?". Nu är det bara flaggor på bussarna när herrlaget spelar hemma, varför är det så? Sedan tycker jag klubben kan göra mer show runt våra matcher, använda samma ljudsystem och höga musik som när herrarna spelar. Kolla bara på Luleå, där lyckas man verkligen skapa intresse och show runt deras hemmamatcher.
En annan väg till större intresse är förstås alltid framgång och efter ett trevande fjolår hoppas Linnea Johansson att laget ska utmana i toppen på nytt.
– Vi hade kanske större talang i laget förra säsongen, men inte så mycket hårt jobb och nu har vi fått in mer motiverade karaktärer. Jag tror verkligen att vi har något på gång, säger 19-åringen bestämt.