Unga löftet. Jonas Junland poserar för Correns kamera som ung backtalang och debutant i LHC:s A-trupp 2006.
Det är sällan som fyra ord kan säga så mycket och få något att kännas så definitivt.
– Det är över nu.
Förre LHC-kaptenen säger det utan att darra på rösten. Med tanke på den höftskada som hållit honom borta från spel under senaste året gick det inte att ta något annat beslut.
Så enkelt.
Men ändå så svårt.
36-åringen blir ishockeypensionär och för Corren berättar han om sina känslor.
– Jag vet hur ont jag har haft i höften och har förstått vartåt det barkat. På något sätt känns det som en lättnadskänsla att ha tagit det officiella beslutet. Dags att avsluta karriären och vara nöjd med det man fått uppleva, säger Jonas Junland.
Vad händer nu?
– I och med att jag lägger skridskorna på hyllan så är jag arbetslös. Jag har inte kommit så mycket längre i mina tankar. Jag har inga planer för livet på det sättet. Jag har fått veta att höften inte håller för elithockey, men vet inte vad framtiden innebär. Jag får väl stämpla in på arbetsförmedlingen.
– Först och främst vill jag fortsatt hitta ett liv utan smärta. Komma tillbaka till att familjen har en vettig pappa som finns där för dom. Elithockey finns inte på kartan just nu.
Backstjärnan har haft en lång och framgångsrik karriär. Från genombrottet och SM-finalerna med LHC, till NHL-debut i St Louis, till SM-guld med Färjestad, till spel i Finland, Kazakstan och Schweiz och så återkomsten till Linköping innan den sargade höften till slut satte stopp.
Det stora röda och yviga skägget har på något sätt blivit hans signum.
En öppen profil som alltid säger vad han tycker och tänker.
– Under 20 år har jag fått leva min dröm och har min familj att tacka. Nu måste jag börja med att ge tillbaka. Jag hade kunnat få spela fler NHL-matcher och kanske någon landskamp till, men är stolt över vad jag fått vara med om. Att få börja och avsluta i LHC-tröjan känns bra i magen.
36-åringen är på olika sätt inblandad i några olika bolag och företag, men vet ännu inte vad som väntar i nästa liv. Men kärleken till moderklubben går inte ur.
– Jag kommer ju alltid vara en del av LHC. Om det blir som supporter, sponsor eller ledare…det får vi se. Jag har gått några utbildningar och jag vet ju inte, men tror att jag kan vara en bra ledare framöver. Sen är jag inte jättesugen på att sitta och åka buss till Luleå. Det ska passa med familjelivet också.
Den senaste säsongen har han på grund av problemen med höften varit sjukskriven och ägnat sista året på kontraktet till rehabilitering. Bättre har det blivit. Men inte bra.
– Jag har inte längre ont när jag vaknar eller när jag ska ta på strumporna. Jag kan gå till gymmet och jag kan ut och springa. Så det är ett stort steg i rätt riktning, säger Jonas Junland.
Funderar lite innan han fortsätter:
– När jag tittar tillbaka på sista året (som spelare) så vet jag inte hur jag orkade. Eller hur det gick till. Jag kunde inte svänga åt ena hållet och ramlade ibland för att det gjorde så ont. Det var matcher där jag i princip stod och grät efteråt. Jag kunde inte sitta ned på bussen.
– Det handlar väl om att man brydde sig om föreningen och fick försaka sig själv på den resan. Det var väl dumdristigt, men någonstans nådde vi alla vårt gemensamma mål. Det var ångest inför många matcher, men vi löste det och det är coolt att vi lyckades hålla skutan kvar i SHL. Många har kämpat och det är inte mer synd om mig än om någon annan.
LÄS OCH LYSSNA: Corren lät Junland bära mikrofon på en LHC-träning i februari förra året.
