I februari 2010 vaktade Kim Martin Hasson Sveriges mål i Vancouver. Samtidigt tampades hon med en ätstörning.
Den tidigare stjärnmålvakten Kim Martin Hasson var med och tog OS-brons i Salt Lake City 2002 och OS-silver i Turin 2006. Men år 2010 hamnade damkronorna utanför pallplatsen i Vancouver och hon gjorde en av sina sämre individuella prestationer. Det många inte visste där och då var att hon bakom rampljuset tampades med en ätstörning.
– OS var i februari och det var på ett landslagsläger i november som jag först tog hjälp. Jag fick ont i magen och vår förbundskapten hade en närstående som hade haft en ätstörning och han märkte att det jag gick igenom var något liknande, berättar Kim Martin Hasson.
Starten på ätstörningen började dock drygt tre år tidigare. Kim gick upp några kilon under de första månaderna på college och ville gå ner dessa kilon igen inför sin OS-satsning. Utövarna fick dessutom hjälp av dietister där de fick olika direktiv över vad som var bra och inte bra att äta.
– Jag fick till mig att jag till exempel inte skulle äta ketchup och blev också lite mer strikt med maten eftersom man skulle skriva ner allting man åt. När jag gick ner i vikt kommenterade också folk att jag såg mer vältränad ut vilket kändes bra. Ätstörningen stegrade sig successivt, berättar den förra LHC-målvakten.
Ishockey är inte någon sport där du får någon större fördel av att vara smal och väga lite. Du behöver snarare vara stark och ha ork för att kunna prestera – vilket blir svårare om inte kroppen fått i sig tillräckligt med energi och näring. Som målvakt är det även viktigt att kunna hålla fokus under en hel match.
– Jag tränade hur hårt som helst men det gav mig ingenting. Jag tränade helt i onödan. Den OS-satsningen jag gjorde var egentligen bara skit, konstaterar Kim.
Landslagsmålvakten åt allt mindre och när det var som värst var hon tvungen att gå ut och springa direkt efter att hon hade ätit. Ätstörningen gav bara mer och mer negativ effekt på hennes idrottsutövande och till slut kom Kim Martin Hasson till en punkt där hon förstod att hon var tvungen att välja mellan sin ätstörning och sin idrott.
– Min bror var målvaktstränare under OS i Vancouver. Till slut ställde han frågan till mig vad jag egentligen ville. Antingen kunde jag fortsätta med det jag höll på med eller spela ishockey. Det var då jag började inse att om jag fortsatte som jag gjorde så kanske jag inte skulle kunna fortsätta spela hockey längre, säger 35-åringen och fortsätter:
– Jag blev avstängd från ishockeyn under mitt sista år på college med direktiven att jag behövde bli frisk. Jag ville inte ta hjälp först men insåg ganska snabbt att det inte gick att komma ur det på egen hand.
Nu mår Kim Martin Hasson bra och säger att hon har en bra balans i livet. "Sen är det inte så att jag trycker i mig godis varje dag men jag kan unna mig lite godis och chips på helgen om jag vill", konstaterar hon.
Ofta kan det vara en slags stress som utlöser en ätstörning, var det något sånt som triggade dig i ditt fall?
– Nej, det tycker jag inte. I början var min inställning att jag inte skulle ha några såser till maten och sedan började jag äta mindre och mindre. När jag gick ner några kilon fick jag positiva kommentarer om det resulterade i att jag åt ännu mindre. Sedan slutade jag äta glass och till slut hade jag slutat med allt. Jag åt alldeles för lite mat jämfört med hur mycket jag tränade. Jag slutade aldrig att äta helt men det blev hela tiden värre.
Hade du haft någon tränings- och näringslära innan?
– Ja, jag kunde allt det där. Det är det som är så konstigt. Vi hade kostlära med både landslag, klubblag och SOK. Jag ansåg väl att jag var vältränad när jag höll på som jag gjorde och kände mig ganska fräsch ändå. Samtidigt gick all min kraft till träningen. Jag brukade vara den här energifulla och glada personen utanför träningen, men det var jag inte då.
Vad har du för relation till mat i dag?
– I dag kan jag äta en glass utan problem. Men jag skulle aldrig tillåta mig själv att bli jättestor. Men jag har inga problem nu och jag mår bra. Sen är det inte så att jag trycker i mig godis varje dag men jag kan unna mig lite godis och chips på helgen om jag vill.
Efter hennes egna tillfrisknande har hon även hjälpt flera ishockeytjejer som haft en liknande problematik. Djurgårdens spelare Wilma Nilsson, som gått ut i media och berättat om sin ätstörning, är en av tjejerna som Kim haft kontakt med.
– Vi har pratat väldigt mycket och det handlar om att få dem att inse att man mår så mycket bättre när man är frisk. Hela kroppen påverkas negativt av det hela.