– Satsar jag på något gör jag det fullt ut. Det gäller nog det mesta i livet, säger LHC-tränaren.
Som ishockeyn?
– Inte minst ishockeyn. Haha. Drivet och engagemanget var kanske min största talang som spelare. Det har jag nog kvar nu också.
Pratar du med Niclas Hävelid är det väldigt lätt, eller snarare oundvikligt, att vare sig du vill det eller inte halkar in på ämnet ishockey. En lång och framgångsrik karriär – med OS-guld och VM-guld och totalt nio år i NHL med Anaheim, Atlanta och New Jersey – avslutades med ett antal säsonger med Linköping HC i SHL.
Sedan direkt involverad i ungdoms- och akademiverksamheten och numera assisterande tränare i A-laget.
Det var ingenting som funnits med i någon långsiktig planering.
– Jag har inte haft som mål att bli SHL-tränare, utan trivts bra med att jobba med utveckling på olika sätt. Det är den stora drivkraften. Att se att det går framåt. Här och nu handlar det mer om att vinna och det är skitkul det också.
Mycket hockey blir det.
– Ja. Frågar du hemma kan det säkert vara så att någon tycker att det blir för mycket också. Är du med i det här så är det 24/7. Tittar du inte på ditt eget lag så tittar du på något annat lag. Sen är jag fortsatt med en del på akademin för att se att vi håller kursen där.
Ska det göras ska det göras ordentligt. Jag får för mig att du var likadan som spelare.
– Så var det nog.
En efter en har spelarna tagit sig in i omklädningsrummet efter avklarad träning. Match mot Växjö i morgon och det är lätt att tänka sig att Niclas Hävelid kan längta tillbaka till livet som spelare. Men det gör han inte.
48-åringen säger:
– Jag hade tur och fick spela tills jag var 40. Jag var nöjd. Kanske för att jag får min dos av hockey nu ändå. Ska du hålla på länge på högsta nivå länge måste du ha rutiner förstå vad som krävs. Ju äldre du blir, desto viktigare blir det och…ja, jag levde nog ganska inrutat.
– Jag hade turen att spela med spelare som var jävligt noggranna och fick lära mig det tidigt. När jag kom till AIK 1991 var bland andra Börje Salming där. ”Oj, är det så här de tränar? Är det det som behövs?”. Sen kom jag till NHL, fick spela med toppspelare som Paul Kariya och Teemu Selänee och så byggdes det på längs vägen.
Är det som du nu lär unga spelare?
– Det är en stor del. Alla har bra teknik, skjuter hårt och åker skridskor fort. Men hur tar du hand om dig mellan matcher? Hur spelar du när det inte går bra? Ena dagen gör du tre mål och tänker att ”fan, vad bra jag är” och nästa dag är du inget bra alls. Ju tidigare du inser att det inte är så bra som du tror när det går bra och inte så dålig som du tror när det går dåligt, desto bättre är det.
Inte för att det är aktuellt, men skulle du kunna gå in och spela ett byte?
Han skrattar och skakar på huvudet innan han svarar.
– Nej. Helt omöjligt. Jag är i bra form, men inte ens nära.
Tänk vad åren går.
Sommaren 2009 var vi på besök i Enköping vid Mälarens vackra strand. Efter nio år i USA hade familjen Hävelid just flyttat hem och förberedde sig för sin första säsong i Linköping. Femåriga tvillingarna Hugo och Mattias kom cyklande i full fart utanför dörren, men ville inte vara med när vi skulle ta bild.
Nu, tolv år senare, har sönerna växt till sig och tillhör talangerna som snart kan få chansen i A-laget.
Med pappa som tränare.
– Grabbarna är ganska olika och jag vet inte vem som är mer lik mig. Matte (som är back, Hugo är målvakt) har kanske utvecklats i lite snabbare takt än vad vi trodde. Han är med i ett gäng som är uppe och knackar på. Där tänker jag som alla andra. Vi måste ha de bästa på isen för att vinna. Är det min grabb så är han med. Är det någon annan så är han med.
– Sen kanske det inte är optimalt att jag står i båset och coachar grabbarna. Framförallt inte för dom. De hör nog av farsan ändå. Sen snackar vi nästan aldrig hockey hemma. När vi är här…då kopplar jag på. Då är jag hockeytränare. När vi är hemma är jag farsa, säger Niclas Hävelid.
Om det nu finns typiska höstdagar i oktober så är det en sådan. Det regnar inte, men det känns som om det kan börja när som helst. Dessutom blåser det en del och är rätt grått. Ungefär som LHC:s SHL-start med halvdana och många spelare på skadelistan, vilket ger flera talanger fostrade av Hävelid möjlighet att visa upp sig.
– Det får bara inte bli för många för snabbt för då ger man dem inte en ärlig chans, säger tränaren.
Var är LHC I vår?
– Vi vill spela inför fulla läktare i april och behöver ta ett kliv framåt. Vi kommer att få kriga, det ser vi redan. Nu får många unga killar gå den hårda vägen, men får vi behålla dem så tror jag att vi kommer att bli bra ganska snabbt. Vi har det väl så förspänt som alla andra och en bra bas som vi förhoppningsvis kan skörda ifrån.