– Jag känner en stor stolthet och tacksamhet att få vara med om det här. Jag fick ju reda på det i våras att tröjan skulle upp. Då kändes det som länge kvar, men det har gått fort. Det känns både roligt och lite nervöst. Även om det var ett och ett halvt år sen jag slutade blir det en definitiv punkt nu, säger Magnus Johansson.
Så sent som i onsdags kväll, efter LHC:s förlust mot HV71, fick han vädjande förfrågningar från LHC-fans.
– Det var några som frågade mig om jag ville göra comeback, men nu kommer ju inte det gå. Tröjan kommer inte finnas kvar, säger Johansson och ler.
Han har hunnit fylla 43 år och har en lång a-lagskarriär bakom sig som började som 17-åring, 1990 – och slutade som 41-åring 25 år senare, våren 2015. Då var LHC 15 år. Nu firar de 40.
– Jag gick förbi väggen i Saab Arena där det sitter tidningsklipp från klubbens historia. Jag såg ett utklipp från när jag gjorde debut och då inser man att det var några år sen, säger Johansson.
När många elitidrottsmän avslutar sina karriärer brukar oftast en tomhet uppstå. Gamla rutiner ska brytas. Nya ska till. Johansson, däremot, har knappt haft en lugn stund.
Första tiden spenderade han som assisterande sportchef åt Fredrik Emvall, men hoppade av jobbet i samma veva som LHC varslade personal i våras.
– Jag hade ett år att känna lite vad jag ville och kände att jag ville testa något annat, även om jag älskar hockey. Jag har aldrig sett hockeyn som ett jobb utan som en hobby. Det här känns nästan som mitt första riktiga jobb, eller åtminstone haft ett långt uppehåll, säger Magnus Johansson där han sitter i sitt nuvarande kontor.
Det normala är att människor först skaffar jobb, sen köper hus. Magnus Johansson gjorde tvärtom: köpte ett hus – fick ett jobb.
– Jag fick en bra relation med företaget, de märkte att jag hade stort intresse i hela byggprocessen. De kunde fråga ”Varför frågar du det, det har ju inget med ditt hus att göra?”. Jag tyckte det var spännande, förklarar han.
– Hockeyn är underhållning. Ett hus är mer fast, långsiktigt och grundstenen i livet på något sätt. Att få hjälpa familjer att hitta en viktig plats i sina liv tilltalade mig, säger Johansson.
Numera jobbar han som säljansvarig på husföretaget Lågenergihus i utkanten av Linköping. Vid sidan av jobbet på husfirman är han också domarcoach för SHL-domarna och kommer med tips och hjälp till dem i sitt utövande. Och så har han både ett intresse och utbildning för mental rådgivning.
– Jag har några idrottare som jag hjälper litegrann. Vi pratar om mental förberedelse och hur man förhåller sig till press inifrån och utifrån. Ju skarpare konkurrensen är, desto viktigare är det mentala, förklarar Johansson.
Det märks att han trivs med det nya livet. Att ha gått från gammal inom hockeyn, till ung i ”riktiga” arbetslivet. Även privat leker livet för Johansson. Nyligen blev han pappa till sitt andra barn. Storasyster Viktoria, 5, har fått en lillasyster.
– Det var fem år sen jag hade en bebis senast. Man kommer inte ihåg så mycket, så det blir som om allt är nytt igen. Samtidigt är man tryggare och lugnare. Det har funkat jättebra. Skönt att kunna vara hemma kvällar och helger när man har en liten bebis, det var ju inte riktigt så när jag spelade, säger Johansson.
Det går att vara hemma med sjukt barn, även på matchdag...
– Ja, och jag har faktiskt planerat att försöka vara lite pappaledig framöver också. Sånt var det ju lite svårare med förut när man hade match, säger Johansson.
På söndag eftermiddag är det dags för ännu en höjdpunkt i Johanssons liv, när hans tröjnummer sju hängs upp i taket i Saab Arena och förkunnar att ingen annan någonsin kommer bära numret i LHC:s a-lag. Men att det är det sista vi ser av Johansson i LHC... pyttsan.
– Eftersom jag inte jobbar för LHC hoppas jag i stället kunna vara aktiv i att samla ihop människor som har spelat i klubben och som bor i trakten, men inte har så mycket kontakt med föreningen idag. Vi skulle kunna bli ett härligt gäng som samlas runt LHC och stärker klubbkänslan ännu mer.
Kapten Johansson fortsätter som kapten ändå..?
– Nja, det vet jag inte. Mer som en i gänget, säger Johansson som ofta hamnat i centrum som spelare – men sällan sökt uppmärksamheten.
På söndag kan han liksom inte komma undan. Då handlar det bara om honom.
– Jag har alltid gillat bättre när laget hamnat i fokus. Att stå i centrum och ha fokus har aldrig varit mitt favoritställe, men det är klart att man känner stolthet att få stå där nu. Jag skulle absolut inte välja bort det. Man känner sig uppskattad och det är en skön känsla. Men det räcker med en gång (skratt), säger Johansson.
Hur kommer det bli på söndag, har du målat upp bilder i huvudet?
– Det kommer bli väldigt känsolsamt och jag kommer försöka säga några rader, men tror det kommer bli tufft. Jag vet själv att jag kommer bli känslosam och kommer få svårt att prata. Det får bli som det blir. Jag tror de flesta har förståelse för det, säger Magnus Johansson.
Nummer 7.