Efter elva år och 556 matcher gjorde publikfavoriten för drygt ett och ett halvt år sedan sin sista match i Linköping HC:s tröja nummer 12 – och avslutade med mål i 3–1-segern mot Oskarshamn. Snacka om välregisserat slut och populäre Karlsson hyllades som en hjälte efteråt.
Nu, i samband med lördagsmatchen mot Timrå (2–4), var det dags för en större ceremoni.
Inför en nästan fullsatt arena, med mäktigt tifo från fansen, med tal och varma hälsningar, med livslångt medlemsskap i White lions, med vänner och familj på läktarplats och med mycket annat blev Sebastian Karlsson den förste att utses till "LHC-hjälte". Många av nästan 7 400 åskådare på plats lämnades inte oberörda och han som hyllades gjorde det definitivt inte.
Med något dygns distans till firandet säger 35-åringen:
– Det var emotionellt och klart att man blev rörd där på isen. Det var en jävla tacksamhet och glädje. Innan var det väl lite mer av "varför detta spektakel? Ge mig en blomsterkvast i en periodpaus, så är det bra". Men det var fantastiskt. Efteråt slog det mig att glömde att tacka fansen ordentligt i mitt tal. De har betytt så mycket i så många år.
Ärligt talat: hur många gånger sedan du slutade har du tänkt att "äh, jag borde ha spelat vidare"?
– Inte en enda. Då var det svinkul, men jag vet vad som krävs. Jag gjorde rätt. Dessutom är det skönt att slippa ha ont hela tiden.
När var det som mest känslosamt under hyllningen?
– Allt var fantastiskt bra. Talet. Tifot. "Hysén-klass" på alltihop, säger Sebastian Karlsson och tänker på när den svenska fotbollsstjärnan svarade för en oförglömlig insats i en VM-kvalmatch mot England 1988.