LHC-ikonen, numera materialförvaltare i klubben, ler när han säger det.
Leendet dyker ständigt upp när han minns gamla tider i gamla Stångebro.
På fredag kväll väntar så kallat retromöte med Frölunda i särskilt framtagna tröjor, pommesbricka med grillkrydda i kioskerna och andra aktiviteter runt matchen. Uffe Söderström minns hur det var på den tiden det begav sig före flytten till betydligt större Cloetta center (som nu är Saab arena).
När LHC våren 1999 tog steget upp i det som då hette elitserien var han publikfavorit och en av de stora stjärnorna.
Ofta i den så kallade MUM-kedjan tillsammans med Mike Helber och Matthias Nilimaa.
– Det var speciellt i Stångebro, det var det. Jag minns när man kom med bilen och skulle parkera två timmar innan var det redan kö. På den tiden var det först till kvarn som gällde för biljetter, så på ståplats var oftast knökfullt redan under uppvärmningen, säger han.
– Det var hyfsat intresse i ishallen i Hofors också, men inte i närheten av draget här, säger Ulf Söderström.
Han hyllar publiken och lyfter fram den som en högst bidragande orsak till häftiga resan uppåt.
– I början, när vi var i botten av ettan, var det kanske runt 1 500 åskådare. Efter några år var det sällan under det dubbla. Fansen var duktiga på att ”trycka ned” motståndarna och vi hade en enorm fördel av stödet. Inget snack om det.
– Det var alltid full gas första tio minuterna. Många av matcherna avgjorde vi direkt med hjälp av trycket, säger centerstjärnan.
Något annat du minns?
– Alla snackade om pommes frites och räksallad. Nu fick jag aldrig äta det, men lukten kunde man känna. Haha.
Någon match som sticker ut extra?
– Ah, det där är alltid svårt. Men Troja-matcherna var speciella. Fast det är rätt långt mellan städerna så fanns där en skön rivalitet. VI möttes ganska ofta på den tiden också.
Vita Hästen?
– Rivaliteten fanns inte riktigt där. Åtminstone inte på isen. När jag kom var Hästen så mycket bättre och över en säsong vände det och blev tvärtom. Det spelade nog en ganska stor roll i sammanhanget.
Det var på många sätt en annan tid och inte minst en starkare relation mellan spelare och supportrar.
– Ja, man var så bra kompis med nästan alla i klacken. Janne Z (Zurawski) och alla andra. På somrarna kunde man ses på stan och ta en öl på torget. Det var verkligen annorlunda, säger Ulf Söderström.