Pär Arlbrandt är ett ikoniskt namn för Linköping HC:s fans. 172 poäng på 183 matcher. Mäktiga 71 poäng säsongen 2013/14, näst bästa noteringen i ligans historia, i en toppkedja med Mattias Sjögren och Simon Hjalmarsson. Skridskomålet mot Modo som gjorde att klubben undvek kvalserien mörka våren 2012.
Nu är han assisterande tränare – och från sin plats i båset såg han Broc Little bli historisk i segermatchen mot Leksand (4–2).
Efter sjutton matcher utan mål och elva matcher utan poäng svarade amerikanen för de två första hemmamålen – som tog honom upp som tidernas främste nordamerikanske poänggörare i SHL. Upp på 380 poäng och förbi Frölundas hjälte Ryan Lasch.
– Fantastiskt kul. Det har dröjt ovanligt länge för att vara honom. Det är en underbar energispelare för hela laget. Andra målet hade han förmodligen inte gjort om han gjort första. Så är det ofta för den typen av spelare. Hoppas att det håller i sig några veckor nu, sa Pär Arlbrandt.
En poängkung hyllade en annan.
– Jag är så klart otroligt imponerad av hans karriär. Det är ett stort rekord att ta och häftigt att få vara med om det.
Du gjorde också mycket mål. Ser du några likheter?
– Nja, han är betydligt bättre på skridskorna. Snabbare och rappare. Jag var nog mer för passningar och sånt.
Ty Rattie hyllade också lagkompisen i intervjun i Tv4 play efter andra perioden:
– Han är en av de bästa, om inte den bästa importen i svenska hockeyligan så han förtjänar det. Det är kul att se honom ta rekordet för han är en bra kille utanför isen också, sa Rattie som fick en assistpoäng till Littles andra mål.
– Broc är en gammal baseballspelare så det är därför han går på den på volley. Bra gjort av honom.
LHC tog andra vinsten i rad och lyfte till plats nummer nio i tabellen. Viktigt med tanke på att det nu väntar fyra raka bortamatcher. Även om det blev spännande på slutet var det inget snack om att segern var välförtjänt. Markus Ljungh avgjorde definitivt i tom bur på slutet.
– Efter deras andra mål blev det självklart nervöst, stressigt och några panikminuter. Det kunde absolut ha blivit 3–3. Det är en fascinerande sport det. För en gångs skull kände man sig trygg, men så stod man där och hade ändå 192 i puls, sa Pär Arlbrandt.