Sebastian Strandberg tittar fram på LHC-träningen. Forwarden har startat säsongen bra och här berättat han om sin annorlunda resa.
Linköping HC har svarat för en oväntat stark höst i SHL-hockeyn – med Sebastian Strandberg som en av de positiva överraskningarna. 31-åringen har näst bäst plus-/minusstatistik i hela laget och stundtals visat varför han för några år sedan spelade med tre kronor på bröstet.
Värvad som tänkt poängspelare från Djurgården i fjol har han nu flyttats ut på kanten till en mer defensiv kedja.
Det har gått alldeles utmärkt.
– Du tycker alltid att det kan bli bättre, men jämfört med förra året är det klar skillnad. Då var jag inte alls bra. Det kan säkert finnas förklaringar med att mycket var nytt, men i mitt fall var det nog mest att jag var rätt kass, säger Sebastian Strandberg..
Han är sig lik.
Pratar mycket och gärna, men har också mycket spännande att berätta.
Inte minst om sin egen annorlunda och krokiga resa till toppen.
Född och uppväxt på Visingsö i Vättern flyttade han hemifrån som 14-åring och gjorde debut i högsta serien med HV 71 i Stefan Livs hyllningsmatch 2011.
Men det är med hockeylivet som med livet självt.
Det skiftar ständigt.
Sebastian Strandberg vet.
Han säger:
– Jag släppte tidigt drömmen om NHL och insåg innerst inne att det nog inte var för mig. Där och då kändes elitserien (SHL) som det häftigaste i hela världen. Sen kom jag upp i HV:s A-lag, var mycket skadad och spelade inte mycket. Ändå fick jag hela tiden nytt ettårskontrakt och skrev på fast det egentligen var det dummaste man kan göra.
– Jag brukar säga det till yngre spelare som frågar om tips och råd. Är det någonting jag ångrar så är det att jag inte lämnade tidigare. Skit samma var du spelar, bara du får spela. Och gärna mycket. Efter tre år i HV var det ingen som ville ha mig vare sig i SHL eller allsvenskan.
Sebastian Strandberg i duell under en match mot Skellefteå.
23 år ung och icke önskvärd. Då hamnade han i amerikanska eastcoast-ligan i Evansville i Indiana.
– Jag var lite nere, tyckte inte att hockey var skitkul och kände att jag behövde ett äventyr. Det är få förunnat att få göra en sådan grej. Vi reste mycket och jag fick se stora delar av USA. Vi var till och med uppe i Alaska och spelade. Det var sjukt häftigt och lärorikt.
Hockeyresan fortsatte sedan till danska Odense Bulldogs.
– Jag ville göra ett omtag, men fortfarande var det ingen som ville ha mig i allsvenskan. Då kändes Norge eller Danmark som en bra start. Odenese var precis vad jag behövde. Jag fick spela mycket och det var skitkul på alla sätt. För mig blev det skitbra och ökade motivationen att bevisa vad jag kunde.
– Det låter kanske självgott, men jag tyckte att jag höll på en högre nivå. För att orka är det nog viktigt att du tar den känslan. Jag är sjukt stolt över hur jag har gnetat på och tagit mig igenom de tuffa tiderna, säger Sebastian Strandberg.
Sebastian Strandberg.
Från Danmark tog han, via en kortare omväg till allsvenska Pantern, steget till Djurgården och efter fem år där är han nu inne på andra säsongen i Linköping.
– Ligamässigt tycker jag att jag är där jag hör hemma. Svensk hockey får mycket skit, att det är tråkigt och defensivt, men jag är uppväxt med det. Det är väldigt svenskt. Det är en tuff liga, men jag tror att den passar mig ganska bra.
Sugen på ett nytt utlandsäventyr?
– Jag vet inte om jag ska vara helt ärlig. Klart att det hade varit kul någon gång, men om det är nu eller om två eller fyra år vet jag inte. Sista april har jag inget jobb längre och då vet jag inte vad det finns för valmöjligheter.
Fler år i Linköping?
– Vi trivs jättebra här, så varför inte?