– Tränarna känner mig vid det här laget. De vet hur jobbigt jag tycker det är att förlora och att jag har svårt att gå in i omklädningsrummet när vi gjort en dålig match. Då är jag för arg. Jag kanske går in för att visa mig, men går ut direkt.
Du säger inget?
– Nej, då börjar vi nog bara bråka. Då är det bättre att vänta och surra om det dagen efter i stället. Det är samma känsla som när man var spelare. Det sitter i. Skillnaden är att du inte kan göra så mycket från läktaren.
– Det roliga är att grabben (Oscar) är precis likadan. Så säger frugan att ”jag förstår inte varför han blir så arg?”. Jag förstår det, för jag känner ju precis samma sak. Man kan inte riktigt förklara känslan, säger Fredrik Emvall.
Vi sitter på läktaren och tittar ut över en av höstens femtielva träningar i Saab arena. Tittar du i almanackan ser du att det är december, tittar du ut utanför dörren är det svårt att tro. Julstämning? Inte ett dugg. Det blåser, det regnar och temperaturen når nästan över tiogradersstrecket.
Ett drygt år har gått sedan Fredrik Emvall tillträdde tjänsten som general manager och tog över ansvaret för den sportsliga verksamheten från Johan Hemlin. Han känner sig nöjd med vad han sett så här långt.
– Jag tycker att det känns bra. Med tanke på skadeläget, inte minst. Sen är det några plumpar. Framförallt Malmö och Karlskrona hemma. Det skulle ha varit fyra poäng till där. Men känns ändå som en bra höst.
– Lagen däruppe, som Frölunda, Skellefteå och Växjö, är riktigt bra. Det finns mer att ge, men vi är med någonstans i mitten och det är en okej start. Det är kul att se att spelarna köpt det som vi pratat mycket om. Att jobba hårt. Att täcka skott som en målvakt. Med undantag för Frölunda borta har vi varit med i alla matcher.
Har jobbet varit som du tänkt dig?
– Ungefär som förväntat. Jag trodde kanske att det skulle vara lugnare under sommaren. Vi hade bara en plats kvar, men det var nästan jobb varje dag på semestern för att få klart med (Garrett) Roe. Det hade jag nog inte väntat mig. Jag känner fortfarande att jag inte riktigt har koll på marknaden som jag vill. Men det är bara att acceptera att man inte kan få full koll på allting på ett år. Man får bygga på vartefter. Nu har jag varit i Schweiz och i vår ska jag till AHL.
Är det lika roligt, då?
– Ja, det är det. Någonstans…man får inte samma känsla som att åka in här när det är fullt av folk (han sveper med handen mot isen i Saab arena), men man får ändå den här kicken av att vinna och förlora igen.
Det är ingen hemlighet att LHC slåss med en tuff ekonomi. Tiden när klubben pengamässigt tillhörde de stora i svensk ishockey är förbi. Nu är det snarare en lönebudget på nedre halvan av SHL-hockeyn och viktiga förhandlingar med Linköpings kommun om arenahyran pågår. Målet är att de ska vara klara under våren.
Fredrik Emvall vill inte kommentera det, men hymlar inte om att hyresdiskussionerna kan få stor betydelse för hur laget kan byggas i framtiden. Just nu har ungefär halva truppen kontrakt som gäller över minst ytterligare en säsong.
– Jag skulle vilja ha någon mer som är klar. Det hade varit kul att skriva med honom också, säger han och pekar på Garrett Roe nere på isen. Han har varit bra och kommer att bli ännu bättre. Vi pratar och det känns positivt, men vi är inte i mål än.
39-årige Emvall kom till Linköping 1999 från småländska Tingsryd. Efter elva säsonger, och 642 matcher i LHC, tog spelarkarriären slut på grund av ett skadat knä. Doktorn ringde och sa att "nu får du sluta". Sedan hösten 2010 har han jobbat vidare i klubben i olika roller.
Nu står han med huvudansvaret för hur elithockeyn exponeras i Linköping.
Johan Hemlin hade samma uppgift i över tio år.
– Om jag kan se mig själv hålla på lika länge? Svår fråga, men. . . ja, det kan jag. Men det är ingenting som jag funderat på. Jag har kul på jobbet. Jag tycker att tränarna är fantastiska. Det fungerar jättebra
Känner du pressen?
– Nej, inte på det sättet. Som spelare blir du bedömd flera gånger i veckan. Jag hoppas att jag om det någon gång knakar i fogarna har lite mer förlåtelse från fansen. Att alla vet att jag aldrig skulle göra någonting för att skada LHC. Mitt stora mål med det här jobbet är att vi någon gång ska vinna SM-guld.
Han var med och vann VM-guld med Tre Kronor under några oförglömliga veckor i Riga 2006, men smärtan över två förlorade SM-finaler med LHC sitter ännu djupare fastnaglade i själen.
– Jag kan fortfarande komma på mig själv att tänka på de där finalerna. Framförallt den mot HV.
Du hade gärna bytt ut det där VM-guldet mot ett SM-guld?
– Absolut. Inget snack. Och tog jag det inte som spelare vill jag ha det som ledare.