Backstjärnan Emilia Andersson ledde Linköpings HC till sitt andra raka SM-guld, tillhörde de bästa svenska spelarna i VM på hemmaplan i våras – och belönades med utmärkelsen årets hockeytjej för första gången i karriären.
– Jag blev lite förvånad, samtidigt är det min bästa säsong hittills och jag tycker faktiskt att jag förtjänade priset. Defensiva styrkan har funnits sedan tidigare, har främst utvecklat min offensiv där jag vågar kliva framåt på ett annat sätt, framhåller det snart 27-åriga landslagsesset.
Därmed är hon uppe i hela fem SM-guld, fyra EM-guld för klubblag med AIK, silver i Champions League med LHC – och VM-brons 2007.
Det enda som sticker och svider är de bägge fjärdeplatserna i OS.
Om man bortser från pilarna förstås.
Men spetsen på dessa föredrar Emilia att sätta i de två stubbarna som hennes pappa sågat till på sommarstugans tomt.
Där – i Kaggebo, utanför Valdemarsvik – avgörs nämligen familjemästerskap i grenen pil i stock.
– Båda mina föräldrar och fyra bröder är med i tävlingarna och det är mycket prestige kan jag lova. Speciellt med bröderna. Vi har en viss jargong och psykningar är inget ovanligt (ha, ha).
I varje heat kastas tre pilar per deltagare från ungefär fem-sex meters avstånd mot en av stockarna. Det gäller inte bara att träffa – utan få pilen att sitta kvar.
– Man får ta i ganska rejält och i bland kan det bli lite tjafs om träffen gills eller inte, beroende på hur länge pilen sitter kvar, ler Emilia.
Vem brukar vinna oftast?
– Tyvärr är det antingen min storebror Gustaf eller pappa. Brorsan är en dålig förlorare, men också en dålig vinnare som gärna berättar om sin seger lite extra. Och då kan man ju bli lite sur i bland (skratt). Fast jag är också rätt duktig och brukar vara med och slåss om segern. Jag är en otrolig tävlingsmänniska när det gäller allting.Och jag hatar fusk. Det kan förekomma i bland när vi kastar...
Finns det någon likhet mellan hockey och pilkastning?
– Skulle väl i så fall vara att man siktar mot ett visst mål. Mitt slagskott är en styrka i hockeyn, men då går jag mycket på kraft och har lite svårare att styra pucken exakt. Med pilarna gäller det ju att ha en bra siktningsförmåga och den är i alla fall 80-procentig, ler hon.
Hundra procent är det däremot att Emilia gift sig med sin Anna – som hon träffade under de fyra studieåren i USA. I juli blir det en resa över Atlanten för att hälsa på den nyblivna frugans släktingar i två veckor.
– Vi valde samma dag som Prins Carl Phillip, så vårt bröllop kom lite i skymundan kan man väl säga, skrattar Emilia, som ska byta efternamn till Ramboldt.
Annars väntar en hel del arbete i en stor matbutik i sommar, innan hon börjar på en förskola i Ekängen till hösten.
I höst ser Emilia fram emot att titta när brorsan Jimmy kommer till Linköping för att spela med sitt Karlskrona, som ju är nykomlingar i SHL.
Då startar även jakten mot ett tredje SM-guld med LHC på raken ("vore coolt") och garanterat fler landskamper. På lägren med förbundskaptenen Leif Boork kan det hända precis vad som helst...
– En gång blev vi väckta klockan fyra på natten. Först blev jag förbannad, men det var bara att klä på sig. Vi fick lämna in mobiltelefoner och klockor för att sedan gå runt en löparbana varv efter varv. Ingen av oss visste hur länge så det var psykiskt jobbigt efter ett tag. Två timmar senare fick vi gå tillbaka till rummet. Detta gjorde Leffe för att jobba upp vår mentala styrka.
Emilia slapp i alla fall att äta huggorm, som Boork lät Djurgårdens herrlag göra en gång. Hon är å andra sidan giftig ändå...