Fem sekunder kvar att spela på Hovet i Stockholm när Marcus Högströms hårda skott träffar födelsedagsbarnet Niklas Perssons klubba och styrs in i eget mål bakom Jonas Gustavsson. Ett osannolikt slut på en lång och framgångsrik karriär. Tittar vi i almanackan står det 26 mars 2018, Linköping HC förlorar den femte kvartsfinalen mot Djurgården och…ja, LHC har inte spelat slutspelshockey sedan dess.
– Jag sa det till killarna när vi gick på is att det var 1 254 dagar sen det var slutspelshockey här i Saab arena. Så det är inte självklart. Det är inte så att man köper två spelare till och så är man i slutspel. Det har man ju redan provat.
Klas Östman slår sig ned på en träbänk i solen utanför ishallen i Visby. Han har en kaffekopp i handen och något säger mig att det vare sig är den första eller sista för dagen. Solen bryter då och då fram genom molnen och det är fortfarande en månad kvar till seriestart.
– Det är inte så att jag går och oroar mig 24 timmar om dygnet. Jag sover gott och är ganska lugn. Man lever med det här, men det finns ännu viktigare saker i livet. Tänker jag att det ska gå åt helsike så gör det väl det. Men då ska jag i alla fall göra det på mitt sätt.
– Hela föreningen har en resa att göra för att få upp svansföringen igen. Ett steg i taget och jag tänker att det får ta den tid det tar. Då får väl ”Pajen” (Niklas Persson, general managern) byta ut en tränare till i så fall. Jag tänker inte forcera fram något, säger tränaren.
Hur är det själv med tålamodet?
– Bra. Tror jag. Eller det vet man ju inte.
När Bert Robertsson fick sparken i början av januari dröjde det inte länge förrän LHC gjorde klart med Klas Östman som ersättare. Men med tanke på att kontraktet med schweiziska Zug inte gick ut förrän efter avslutad säsong tog det tid innan det som alla visste till slut presenterades.
Han tvekade inte länge när frågan dök upp.
– Jag ville bara säkerställa att klubbens självbild påminde om hur jag själv såg det. Att det inte började pratas om SM-guld igen. När jag fick prata med alla kände jag att ”yes, det här vill jag göra”.
– Vi har kommit elva eller tolva tre år i rad. Då är det där vi är. De som var närmast senast var Frölunda och Färjestad. De vill säkert också bli bättre. Så…det är inte bara att trycka på en knapp och så är vi topp sex igen. Ju fler som ju snabbare inser det, desto bättre. Ska vi klättra i tabellen behöver vi göra mer av mindre.
Jag vet att du blev tillfrågad, men kände att du blev inbjuden med armbågen när Dan Tangnes lämnade för några år sedan.
– Skulle det ha varit aktuellt skulle jag ha fått frågan dagen efter Dan hoppade av. Då hade det känts bättre, men jag tror inte att jag hade hoppat på det ändå. Diskussionerna har funnits några gånger tidigare och då har jag sagt att det är bättre att ta någon annan.
Han vet vad han vill, men lugnet är ett kännetecken. Målet är viktigt, men det gäller att också ha det bra på resan dit. Visst finns det berättelser om utbrott, men de är mer undantag som bekräftar regeln. En skarp kontrast till betydligt mer betydligt mer hetlevrade Bert Robertsson.
Eller?
Klas Östman skrattar åt jämförelsen. Det är inte första gången han hör den.
– Jag jobbade ihop med Bert ett litet tag, men kan inte säga att jag känner honom så väl. Jag tror att vi är väldigt olika i vissa delar och ganska lika i andra. Vi har nog samma grundtankar och värderingar, men vägen dit varierar.
När Bert kom var mångas bild att det var en besvärlig jävel. Vad har folk för bild av dig, tror du?
– Att det är trivsel och lite myspys. Men bilden av Bert och bilden av mig…jag tror inte att någon av dem är sann. Vi är nog närmare varandra än vad folk tror.
– För mig finns inga likhetstecken mellan höga krav och att stå och skälla. Det har inget med varandra att göra. Jag har inga problem att säga till om det inte är tillräckligt bra, men tror i grunden att alla vill göra sitt bästa, tävla och vinna. Det utgår jag ifrån. Skulle det vara någon som jag inte tycker gör det, då får jag informera honom att han kan göra det bättre.
– Många tror att du har höga krav bara för att du viftar, skriker på domaren och kastar saker i båset. Att tvinga folk att göra saker är inte rätt väg. Bättre att de gör rätt för att de vill i stället för att de är rädda för vad som händer om de inte gör det. Så är det nog på alla arbetsplatser.
När många av hans kollegor i tränarbranschen själva spelat på hög nivå kom han inte själv högre än division 1. I stället växlade han tidigt in på tränarspåret, men har på seniornivå enbart haft uppdrag som assisterande till bland andra Roger Rönnberg och Dan Tangnes. Nu blir det han som hamnar i centrum. Oavsett om han vill det eller inte.
– Det är inget jag letat efter och känner att ”wow, fan vad kul det ska bli”. Men jag förstår att jag måste sälja budskap. Jag säger vad jag tycker och tänker och så får folk tycka vad de vill om det.
Han skrattar.
– Ser Rönnberg och Tangnes en tv-kamera så springer de dit. Jag tar gärna en omväg om det går. Haha. Det ger mig inte en kick, men jag har inga problem med det. Det kommer nog gå bra. Du får ta olika delar av dem du jobbat med, men sen måste du vara dig själv. Annars går det inte.
Kan du känna dig begränsad av att inte ha spelat på högsta nivå?
– Klart att man ibland kan känna ”fan, det är lättare för Nicke (Hävelid) att prata om vissa saker och få med sig naturlig respekt”. Men det är inte farligt att säga till spelarna att du inte kan allting. Det finns ingen prestige i att jag måste veta allt. Ibland vet faktiskt Markus Ljungh mer.
– Sen har man ändå varit med ganska länge på elitnivå. Man vet ungefär vad som funkar. Det är inte någon större skillnad mellan B-juniorer och spelare som gjort 700–800 matcher i NHL. Det lärde jag mig under första året i Frölunda. NHL-lirarna ska också ha en klapp i rumpan, få höra att de är duktiga och blir ledsna om de får skäll.
Klas Östman föddes i Härnösand 1979. Samma år som text-tv lanseras, reaktorhaveriet i Harrisburg briserar, Ayatollah Khomeini utropar Iran som islamisk republik och Ola Ullsten är svensk statsminister. Många värderingar bär han förstås med sig från uppväxten, men var han står politiskt vill han inte prata om.
– I grund och botten tycker jag att man ska dela med sig. Det får räcka så.
Det där med att göra saker tillsammans ska synas på isen också.
– Det kommer att gå upp och ned och kan komma perioder där vi förlorar sju–åtta matcher. Då måste vi ändå hålla kursen. Vi har några erfarna gubbar som förstår det här, men det är också där som frustrationen kommer först när inte resultaten blir som vi vill.
– Signalerna från spelarna har också varit att vi måste få ihop det och dra åt samma håll. Möjligt att vi kunde ha värvat in någon mer spets, men vi tror att på få spelare att växa. Få (Henrik) Törnqvist att spela sin bästa hockey. Få (Nikola) Pasic att ta ett steg till. Få Arvid (Costmar) att visa det han visat som junior. Vi kan inte lyckas med alla, men några kommer att blomma fortare än vi tror.
Det ser rätt tunt ut är det blir skador.
– Så är det ju. Det är skillnaden. Christoffer Ehn, som är jätteviktig för oss, platsade inte riktigt i Frölunda. Ett av skälen till att vi ser ut som vi gör är att vi vill ge de här unga killarna chansen. Att bunta ihop dem i en fjärdekedja och knappt det är det ingen som blir bra av.
– Fasen, vi är bland de bästa i Sverige att få fram egna spelare. Då får vi inte vara fega för att åtminstone ge dem chansen när vi tycker att de är redo. Det är ingen som är med för att han är ung utan för att han är bra, säger Klas Östman och knycklar ihop kaffemuggen när han går.
