Det är några timmar kvar till den sista matchen år 2017 för LHC och det enda som hörs i Saab arena är några barn som leker i korridoren. Snart möts jag av LHC:s assisterande tränare Klas Östman. Det är en tillbakalutad man som utstrålar trygghet som möter mig med ett par klassiska tofflor på fötterna. Vi går igenom omklädningsrummet som luktar som hockeyomklädningsrum gör och sätter oss i fikarummet. Där läggs allt fokus på mannen som har huvudansvaret för LHC:s backar. Klas Östman – tränaren som glatt lämnar över rampljuset till Dan Tangnes.
– Någonstans hade det såklart varit spännande att ha huvudansvaret och få köra fullt ut på det man tror på. Samtidigt är jag inte intresserad av att vara med på TV dag ut och dag in och prata med sponsorer och allt det där. Jag trivs ganska bra med arbetsuppgiften som jag har. Jag har aldrig planerat för min framtid. Jag trivs där jag är och skulle jag inte göra det hade jag inte förlängt mitt kontrakt. Jag vill gärna jobba vidare med det jag gör. Sedan skulle jag såklart vilja ha Tangnes lönekuvert, säger Klas Östman med ett skratt och fortsätter:
– Det är inte så att jag vantrivs med att prata med media – men det är inget jag söker efter. Ser jag någon som står med en kamera och ska ta en intervju går jag gärna en omväg för att slippa. Men det är inte så att jag tycker det är obehagligt.
Men nu sitter han ändå där i LHC:s fikarum och berättar sin historia, där allt rampljus riktas mot honom i 40 minuter. Han spelade själv ishockey som ung och var lovande som junior. Men när han inte slog igenom och insåg att han skulle behöva jobba vid sidan av hockeyn valde han att lägg av som spelare. Istället blev han tränare i Leksands ungdomsverksamhet.
– Redan när jag själv var junior funderade jag väldigt mycket på vad tränarna gjorde och på vad som var bra och dåligt. Jag hjälpte till på Leksands sommarhockeyskola och jag minns att jag tänkte att jag kan nog fan kan göra det här bättre än tränarna som jag själv hade, säger Östman med ett leende.
Och karriären som tränare gick rakt uppåt trots att Östman själv aldrig satt upp några direkta mål. Han blev efter en tid i Leksand uppringd av LHC:s dåvarande sportchef Johan Hemlin som gav honom förtroendet att ha hand om LHC:s juniorer och hockeygymnasiet. Nästa steg i karriären kom när Roger Rönnberg hörde av sig och ville ha med honom som assisterande tränare för A-laget i Frölunda. Efter två års pendlande till Göteborg från Linköping kom han sedan tillbaka till LHC och gick istället in som assisterande tränare i A-laget här.
– Jag hade ett snack med Tangnes där han berättade vad han ville göra. Jag tyckte det var väldigt spännande hockeymässigt. Samtidigt fick jag komma hem hit efter att ha pendlat till Göteborg och fått bo i en övernattningslägenhet. Det var samtidigt bra för mig att få vara borta från LHC ett tag för att sedan komma tillbaka. Jag hade nog inte velat gå direkt från juniorerna i LHC upp till A-laget. Det hade inte blivit bra.
Så du ser Linköping som ditt hem?
– Absolut, Vi har ju köpt hus här. Jag har känt att Linköping är mitt hem väldigt länge och även LHC har blivit en hemmaklubb för mig. Sedan har klubben förändrats från att vara den som stuckit ut och varit den kaxiga nykomlingen som gjorde på sitt eget sätt, till att ha en annan verklighet med ekonomi. Nu är det en helt annan inriktning än vad det var när jag flyttade hit. Vi jobbar med yngre spelare och försöker hitta de som har en låg aktiekurs som vi har råd att ta hit, men som vi ser potential i. Det passar mig ganska bra, säger Östman.
Nu är han inne på sitt tredje år som assisterande tränare för LHC:s A-lag och har skrivit på för två år till.
– Jag tycker det är roligt att hjälpa spelare att lyckas. Någonstans tror jag att jag har en fallenhet för det. I början ville man prova massa taktik som man tyckte sig ha koll på och man pratade mycket om att hockey är hockey. Men ju mer jag håller på ju mer är det ledarskapet som intresserar mig. Det gäller att få människor att växa och trivas... och på något sätt prestera där igenom, säger Östman och fortsätter:
– När jag började tyckte jag att jag kunde det mesta. Allt var självklart. Med tiden har jag insett att det handlar inte bara om hur man ska åka skridskor, hur man ska hålla klubban eller hur hårt man ska skjuta. Jag har blivit mer nyfiken på att få spelare att kunna spela till sin fulla potential och med självförtroende. Det får mer effekt av att jobba med sådana saker än att få folk att spela hockey exakt så som du tycker att de ska göra. Ju mindre vi förstör och lägger lock på spelarna genom att säga vad de inte ska göra - desto bättre blir de.
LHC har blivit känt i hockey-Sverige som ”backfabriken” på grund av flera stora namn som kommit fram via juniorverksamheten.
– Anledningen till att den bilden av oss finns är nog för att vi inte fått fram lika många bra forwards. Magnus Hävelid gjorde ett jättebra jobb med backarna när han var ansvarig för dem, men det fanns ingen som gjorde samma jobb på forwardssidan. Men tittar man på de backar som har gjort resan hos oss är några exceptionellt bra. Tittar man på till exempel Gustav Forsling, Linus Hultström och Mattias Bäckman så tror jag att de hade blivit lika bra oavsett var de hade spelat. Sedan har vi några spelare som verkligen har tränat och nött på ett annat sätt som till exempel Anton Karlsson och Bobbo Petersson. Där tror jag att de utvecklats på grund av att vi haft tålamod och givit dem förtroende – där kan man kalla oss en ”backfabrik” på riktigt.
Backfabrik eller inte. När Almen Bibic kom till Linköping var Klas Östman ett namn som dök upp vid flera intervjuer som en av anledningarna till att Bibic ville komma till LHC.
– Det är klart det är roligt att någon tycker det jag gör är bra. Sedan tycker jag det är lite jobbigt att läsa det också. Jag blir ju gladare om våra egna spelare som är hos oss varje dag kommer fram personligen och säger tack för hjälpen. Det är mer värt än att till exempel någon på C more säger att jag är duktig.
Hur ser du på utvecklingen av spelare. Är det mer utbildning för juniorerna och mer resultatinriktat mot seniorerna. Eller hur tänker du?
– Jag känner att även våra äldre spelare kan bli bättre och utvecklas. Alla kan lära sig nya saker. En spelare som Niklas Persson är ett jättebra exempel på hur man kan förändra sitt sätt att spela hockey och förlänga karriären genom det. Även om det är mycket resultatfokus hoppas jag att spelarna kommer hit och tänker att de ska lära sig nya saker och utvecklas. Om allt bara skulle handla om resultat tror inte jag att det skulle bli bra.
Vi avslutar intervjun och går ut på isen i Saab arena för att ta några bilder. Men Östman avbryter mitt i fotograferingen.
– Vänta. Jag måste ta ut snusen. Annars blir sambon galen.