– Jag kallar mig själv för "den gamla tanten" eftersom jag varit öm i kroppen på grund av det höga tempot. Det är en stor skillnad. Jag reste samtidigt hit i några timmar så det blev en riktig rivstart, säger Courtney Birchard med ett stort leende.
Det var en träning samma kväll som hon landade i Sverige och dagen efter spelade hon sin första SDHL-match i en helt ny roll.
– Jag spelade center i den första matchen. Jag var forward till en början när jag gick på college, men har spelat back de senaste tio åren. Att spela framåt på den här höga nivån var en stor förändring. Samtidigt så gör jag det som får laget att vara så framgångsrikt som möjligt. Jag tror dock att jag blivit så van att tänka defensivt att det är där jag känner mig mest bekväm och också kan hjälpa laget på bästa sätt, säger Birchard.
I den andra matchen hon spelade i LHC–tröjan blev hon flyttad till backposition igen. Vilket också resulterade i hennes första SDHL–mål.
– Det var skönt att göra det första målet. Man vet aldrig om det ska komma i den första matchen eller i den tionde matchen, säger Birchard.
Intresset för ishockeyn startade för länge sedan i hennes stuga som hennes familj har i norra Kanada.
– På julafton öppnade vi våra presenter och sen körde vi en stor hockeymatch med lokalbefolkningen. Min morbror sa till min mamma att jag borde börja spela på riktigt. Så när jag var sju år började jag, säger Birchard.
Hon spelade ihop med killarna fram till hon var 14 år då hon sedan gick över till flicksidan och spelade för Toronto Aeros. Hon fick ett stipendium av University of New Hampshire där hon spelade i fyra år. Efter college hamnade hon i Brampton Thunder i CWHL där hon också fortsatte utvecklas.
– Det är den ligan som nu utvecklas till att vara en av de bästa ligorna i världen. Jag fortsatte utvecklas där och kämpade mot mitt stora mål – att komma med i Team Canada, säger Birchard.
Hon kom också till slut med i landslaget och har nu ett VM-guld och två VM-silver på meritlistan. Det senaste året har hon dock inte varit med i Team Canada och fick istället se på när hennes landslag förlorade OS–finalen mot USA på straffar.
– Jag var besviken över att inte spela själv, men såklart kollar du på finalen för att se dina vänner som du växt upp med. Man vet hur mycket de kämpat för att ta sig till den platsen. De gjorde ett fantastiskt jobb. USA mot Kanada är någonting du ofta får se i en final och någon måste vinna och någon måste förlora. Så enkelt är det, säger Birchard.
Efter en lång karriär i Kanada skrev hennes man på ett proffskontrakt i Slovakien – och hon valde att följa med.
– Det var egentligen det som fick mig att åka dit. När min landslagskarriär började gå mot sitt slut bestämde vi oss för att flytta. De hade ett damlag som spelade i samma arena, vilket passade perfekt, säger Birchard.
Hur är ishockeyn i Slovakien jämfört med i Sverige?
– Nivån här är mycket högre än i Slovakien. Jag tycker att det är mer talang sett över alla kedjor här. Ligan är fortfarande lite efter i Slovakien och väldigt instabil när det gäller ekonomin. Samtidigt finns det mycket potential. Jag vet inte riktigt när ligan i Sverige startade... men den är fenomenal. Om jag ska jämföra den med ligan i Kanada så åker vi till exempel inte skridskor varje dag där som vi gör här. Det är helt otroligt.
Du har två matcher i benen och går nu direkt in på slutspelet. Hur är känslan?– Du kan sätta vilken tävlingsinriktad atlet som helst i ett slutspel och de är redo att köra. Det är det man längtar efter varje år. När slutspelet börjar är det en helt ny säsong igen. Det kvittar hur grundserien slutade. Du måste nu vinna varje match och har inte råd att förlora, säger Birchard och fortsätter:
– Jag har inte jättebra koll på motståndet, men jag vet att vårt lag är redo att köra järnet.