Damkronorna är i Linköping för att med start på fredagskvällen spela fyrnationsturnering under dagarna tre. Ta vilken spelare som helst, ge er ut på stan och det blir inte många igenkännande blickar. Tar ni däremot med er förbundskaptenen blir det en väldig skillnad.
Nästan alla tycker något om Leif Boork.
Men inte alla tycker om honom.
Så vi slog oss ned på läktaren i Stångebrohallen.
Vi frågade.
Han svarade.
Nå, ni har spelat nio matcher och inte vunnit en enda den här säsongen. Hur besviken är du?
– Inte alls.
Inte alls?
– Nej, vi har mött de tre bästa lagen i världen (USA, Kanada och Finland) och jag tycker ändå att spelet har blivit bättre.
Var det inte du som pratade om OS-guld 2018?
– Det har jag väl sagt någon gång.
Men inte längre?
– Jo, det gör jag, Men jag aktar mig för att använda det ofta. Elitidrott går ut på att göra så bra resultat som möjligt, men ofta är du för snabb med att prata och har inte tid eller tålamod för att hitta ett spel som är tillräckligt bra. Ta handbolls-EM nu. Det skrevs om guld på hemsidan, spelare och ledare pratade om medaljer. . . då blir fallet så jävla stort.
Du har sagt att dörren inte är låst för Emma Eliasson och Jenni Asserholt. Vad krävs för att du ska ta fram nyckeln och öppna den igen?
– Just nu funderar jag inte så mycket på det. Jag ser att saker och ting fungerar ganska bra. Man ska aldrig vara för definitiv, men du tar ju inte ett tufft beslut ena dagen för att ändra det nästa dag bara för att det blir diskussion om det.
Har du ångrat det någon gång?
– Nej, det har jag inte gjort. Jag försöker tänka efter före och sova jag på saken innan jag tar ett beslut. När det krävs måste du våga vara hård. En ledare ska leda och peka ut riktningen. Grundprinciperna ska gälla oavsett vem du är och vad du heter. Det är många som är för svaga där.
Är du långsint?
– Nej, inte alls. Jag kan ändra mig, även om folk kanske inte tror det.
Det finns en bild av Leif Boork som butter och bestämd. Stämmer den?
– Säg så här: de som jag jobbat med säger sällan så. Men jag ser ju ut sån. Jag har mungipor som hänger och jag står och pekar på alla bilder. Jag är inte butter, men kan vara strikt och förbannad. Men jag hoppas att jag har tillräckligt med självdistans för att skojas med vid rätt tillfälle.
Jag läste någonstans där du kallas för maktfullkomlig diktator. Spelare skrev brev till förbundet där de krävde din avgång. Har det varit jobbigt?
– Både och. Den dag när det var som hetast fick jag 23 samtal från media. . .frugan servade mig med mat och jag satt i telefonen hela tiden. Man ställs ju på prov, men det är inte första gången och jag har lärt mig att förhålla mig neutral till både skäll och beröm. Sedan är det så klart viktigt att du har stöd från din arbetsgivare. Annars går det inte.
Hade du tagit samma beslut idag?
– Absolut. Det var ett professionellt beslut, underbyggt av fakta och olika åsikter. Inte av känslor. Jag tycker inte alls illa om vare sig Eliasson eller Asserholt, men det måste vara rättvist gentemot de spelare som alltid ställer upp.
Har det daltats för mycket i landslaget?
– Det tror jag. Jag vill inte säga daltats, men spelarna har dikterat villkoren och det har kompromissats för mycket. Nu vet alla vad som gäller. Alla kanske inte vet det, men vi har 14 kärnspelare som avlönas av SOK med 70 000–80 000 kronor om året. Då ingår att man måste ställa upp. Det är inte synd om alla. Det är en del som måste lära sig att inte använda det ideella argumentet när det passar och det professionella när det passar.
Blir OS 2018 slutstationen på tränarresan?
– Ja, jag har sagt att jag ska sluta efter det. Jag är 69 år då. Det är dags.
Vad är det som fortfarande driver dig?
– När jag kom till första träningen och såg ambitionen och passionen under väldigt små förutsättningar. Då var jag tillbaka på ruta ett. När jag tittade in i tegelväggen i omklädningsrummet i Norrtälje såg det ut som Hagsätras omklädningsrum på 60-talet.
Är det lika roligt nu?
– Ja, det har inte med ålder att göra.
Är du en bättre ledare nu än för 40 år sedan?
– Jag är annorlunda, tror jag. Som ung tyckte man inte att det där med erfarenhet var så viktigt. Nu vet jag bättre och inbillar mig att jag kan prioritera vad som är viktigt. Däremot blir man ju långsammare och lite trögare i tanken på något sätt. Glömmer mer. Tur att Olof Östblom är med och håller koll på mig. Sen hör jag ju så jävla dåligt och det tycker tjejerna är jättekul ibland. Nu har jag varit på undersökning och ska få hörapparat 18 januari.
Vad ska du göra som pensionär?
– Jag är ju redan det. Haha. Jag har en massa intressen. Tycker om att resa, vi har ett lantställe och åtta barnbarn. Sedan håller jag kanske på att börja skriva på en bok. Det har kommit en del förfrågningar om det.
Blir det några avslöjanden?
– Det kan kanske bli ett och annat. Det måste ju vara med.
Har du aldrig tänkt tanken att göra något annat?
– Nej, av två skäl. För det första kan jag inte så mycket annat. För det andra är hockey för mig, precis som det säkert är för den som jobbar som skådespelare eller journalist eller något annat, ett sätt att leva som följer med dygnet runt.
– Och jag måste säga att det har varit ett jävla trevligt sätt att leva.