Jonas Junland har redan intagit en plats på restaurangen i centrala Linköping och beställt in en omelett.
Att hitta hockeystjärnan i lokalen är inte särskilt svårt. Bara att titta efter en man med ett stort och brett skägg.
– Det har verkligen blivit som ett varumärke för mig. Först tyckte jag att det kliade mycket, men utan skägget känner jag mig naken och väldigt smal. Nu har jag fler hårprodukter än min fru att sköta om det med och går till en barberare i Schweiz för att trimma en gång i månaden, skrattar Jonas.
Vad tycker frugan om det?
– Hon har vant sig. Jag får en hel del kommentarer på isen från motståndarna. De säger att det ser för jäkligt ut och jag brukar hålla med dem (skratt).
Ska du inte sälja skägget – som din förra klubbkompis Emil Kåberg gjorde för 27 000 kronor?
– Nej, det var ju hans grej. Och det skägget var utan dess like. Tror knappt Emil såg något på planen. Men han behövde å andra sidan inte se pucken, utan gjorde ju ett enormt uppoffrande jobb med att tackla motståndarna…
Den mest intressanta frågan är ju vad man egentligen gör med någon annans skägg?
– Ha, ha. Ja, det vill jag inte ens föreställa mig. Ramar in i en tavla kanske. Det låter ju rätt stört och jag tror ingen vill ha mitt skägg uppsatt i vardagsrummet. Men pengarna gick ju till välgörande ändamål.
Den gångna säsongen spelade Jonas med Lausanne i den schweiziska NLA-ligan där han med 8 mål och 31 assist vann backarnas poängliga – och utsågs till årets back.
– Jag är mer stolt över att jag klev fram som en ledare med mycket tid i box play än över mina poäng. Vi blev fyra i serien, vilket är det bästa resultatet för klubben någonsin. Men tyvärr åkte vi ut i fyra raka mot Davos i kvartsfinalen och det är ju slutspelet man minns mest.
Hela familjen stortrivs i den vackert belägna staden intill Genevesjön.
– Jag tror aldrig jag mått så bra som jag gör nu. Det tar 45 minuter för oss att åka upp till Alperna på 3 000 meters höjd med bilen, där vår dotter Lily kan åka pulka och man kan njuta av en kall öl. Att ta det någon gång ibland och koppla av behöver man oavsett om man är elektriker eller idrottare. Det är inget att hymla om.
Rollen som pappa har gjort Jonas mycket mer avslappnad än tidigare.
– Innan var hockeyn precis allting och NHL ett måste. Jag skulle alltid överprestera. Gick det dåligt var jag förbannad och hade svårt att sova. Får vi stryk i dag släpper det direkt när jag får en puss av Lily hemma, men vinnarinstinkten är ändå lika stor som innan. Distansen har gjort mig bättre som spelare.
I oktober blir du pappa igen – du närmar dig systerns tre barn?
– Ja, vi längtar och det här barnet kommer att födas i Schweiz. Vi kom hem till vårt hus i Linköping i slutet av mars efter att ha åkt ut slutspelet och åker tillbaka den 25 juli. Det är jättekul att vara hemma och träffa föräldrarna, systerns familj och min fru Karolinas familj. Samt vänner förstås.
Din nya hemmaarena Malley (som ska byggas om) tar drygt 7 500 åskådare och är ofta fullsatt.
– Det är en positivare stämning och mer drag på läktarna än i SHL. Liknar ungefär italiensk fotboll med bengaliska eldar och ett större tifo. Spelet är inte lika strukturerat som hemma, men topplagen håller samma klass som de bästa i Sverige. Och det är skönt med fem bortaresor inom 1.15 timmar.
Är det stor skillnad i lönen om man jämför NLA med SHL?
– För min del tror jag inte nettolönen skiljer så mycket, men eftersom föreningen betalar skatten i stället för att stå för 52 procent själv här hemma blir det ju betydligt mer att spara till familjen.
Du kör försäsong med moderklubben LHC för tillfället – hur är det när man inte är med i laget?
– Jag har väldigt bra kontakt med fystränaren Lasse Thörnholm och tränartrion. Det är ett privilegium att få vara med, även om jag ibland kan känna att jag är i vägen och inte vill trampa någon på tårna.
Kontraktet med Lausanne går ut i vår – kommer du tillbaka till Linköping då?
– LHC är klubben i mitt hjärta och efter att ha förlorat två SM-finaler vill jag gärna ha ett SM-guld med A-laget också, precis som med J20. Men det är ju inte bara upp till mig. Vi kom inte överens om något kontrakt efter förra säsongen, då klubben tyckte att jag begärde för mycket. Får se vad som händer.
Skulle du kunna tänka dig att skriva ett längre kontrakt?
– Det viktigaste är att klubben visar att den vill satsa på mig och jag har lärt mig att inte stänga några dörrar.
Du visade vad LHC betyder för dig genom att ställa dig i klacken under slutspelet i våras?
– Jag tyckte att det behövdes ännu mer energi i arenan och kändes som en självklarhet för mig. Ville även ge tillbaka efter allt som jag fått genom åren. Under säsongens gång följde jag också laget 25-30 matcher via tv i Schweiz och det känns som att man är på rätt väg med sitt spel. Det gäller att få lite medstuds i ett slutspel så kan det gå hela vägen.
Finns några funderingar på NHL kvar?
– Det blev ju bara fyra matcher med St Louis under förra svängen och jag var faktiskt nära igen för ett par år sedan då en NHL-klubbs högste chef flög hit för att se mig. Men då föll det mellan stolarna. Det är inte längre något måste, men är klart det finns ett sug efter att spela i världens bästa liga.
Hur ser du på Tre Kronor?
– Jag gör så gott jag kan hela tiden och räcker det till landslaget är det alltid en ära.
Omeletten är uppäten och Jonas Junland plockar bort tallriken. Det finns en viss liten Lily som väntar på honom där hemma.