Jonas Junland i aktion under en slutspelsmatch mot Skellefteå.
Efter tre och ett halvt år i Schweiz kom backstjärnan tillbaka till Linköping för att vara med och ta klubben i sitt hjärta till slutspel.
Det gick inte alls.
Nu har han på grund av den skada som plågade honom så i fjol har han inte spelat alls i vinter – men för första gången sedan 2018 väntar nu slutspelshockey på herrsidan i Saab arena.
– Jag är oerhört stolt och ser fram emot att vara med när hela Linköping lever upp. Det är gåshud på det, säger Jonas Junland.
Förklara tjusningen.
– Allt ställs på sin spets. Som ishockeyspelare är det de avgörande och bästa matcherna som du har längtat efter. Fansen dyker upp i vårsolen och går in i arenorna. Man står ut med en hel grundserie för att få chansen att spela i ett slutspel.
För att få en bättre inblick i vad som väntar under de närmaste veckorna tog vi en lunch med LHC-profilen och lät honom berätta.
Det gjorde han så gärna.
-- Under slutspelet lägger du bort allt annat. Du har offrat mycket för att komma dit, men det är nu den riktiga uppoffringen börjar. Du ska käka dubbla middagar, du ska ha dina 8–10 timmars sömn, du kanske inte orkar hämta barnen och vara en bra pappa.
– Det kommer att vara brutna fötter och mycket annat. Du offrar kropp och sinne plus allt annat för att bli det där laget som jublar när det är över. Lasse Thörnholm (förre fystränaren) sa alltid att smärta bara är något som ditt huvud säger. Det gör egentligen inte ont. Nu tror jag inte att det stämmer, men något säger det.
Hur lång tid tar det innan du är dig själv igen?
– Går du långt i ett slutspel är du helt tom och färdig efteråt. Kroppen orkar inte mer. Du har ont överallt och noll energi kvar. Det tar en vecka innan du är människa igen. När kroppen till slut får andas finns ingenting kvar och själv blev jag nästan alltid sjuk då.
– Jag minns när vi vann mot Modo i play in och sen slog ut Frölunda i bäst av sju. Jag drogs med en knäskada, fick en spruta och spelade 30 minuter per match. Det var nästan skönt att åka ut mot Skellefteå för var jag helt jävla slut, säger Jonas Junland.
"Jag drogs med en knäskada, fick en spruta och spelade 30 minuter per match. Det var nästan skönt att åka ut mot Skellefteå för var jag helt jävla slut", säger Jonas Junland.
Han var ung när han slog igenom och fick tidigt uppleva dubbla SM-finaler – med bittra förluster.
Det är ärr, eller till och med djupa sår, som fortfarande gör ont.
– Hur ska man någonsin kunna glömma att vi hade 16–1 i skott i förlängningen mot Modo? Ändå förlorade vi. I andra finalen är känslan att vi borde ha vunnit och det kommer att jaga en tills den dag man ligger i graven. Det håller nog hela Linköping med om.
– Sen fick jag vinna i Karlstad och se vad det betyder för spelare, lag och stad. När du vandrar till arenan, solen ligger på, du har en kaffe i handen och vet att du ska spela inför en utsåld arena. Vilken känsla. Vi människor är smarta nog att minnas det som var bra i livet och glömma det som var dåligt.
423 matcher har det blivit i LHC-tröjan för Jonas Junland.
36-åringen hyllar LHC-jobbet som har gjorts under säsongen.
– Jag hoppas att alla känner att man har allt att vinna nu. Det finns en fart, dynamik och glädje som är häftig. Jag är imponerad över att man har börjat tänka mer långsiktigt. Att man vågat att satsa på och hålla fast vid Klas (Östman, tränaren). Sex klubbar kan ta guld, men Färjestad är laget att slå.
Men sjukdomen på Marcus Högberg var värsta tänkbara avbräck.
– Han är SHL:s bästa spelare. Hur bra som helst. Det är inte bara Niklas Wikegård som tycker det. Det gör jag också.
Ni är överens alltså.
– Ja, för första gången någonsin. Haha.