Det är en sommardag alldeles omöjlig att inte tycka om.
Varmt, men inte sådär tropiskt att till och med flugorna står stilla i taket. Soligt, men ett och annat svalkande moln som visar sig då och då. Lite blåst, men inte så att det stör. Jonas Junland kommer direkt från avklarat träningspass i Olstorpsområdet nordost om Ljungsbro.
Efter nästan fyra års exil i Schweiz kom profilen i vintras tillbaka till Linköping och var med ett C på bröstet med om att ta laget i sitt hjärta till säker mark i SHL-hockeyn. Nu har han fyra år kvar på det som med största säkerhet blir hans sista hockeyresa.
– Jag har ett mål, en väg att gå och den ska jag inte vika av ifrån. Jag ska inte jaga pengar, jag ska inte jaga kontrakt utomlands…jag har bara en sak kvar att göra. Jag ska vinna SM-guld med LHC, säger 32-åringen när vi slagit oss ned på en träbänk i en liten park.
Han är sig lik.
Lika yvigt skägg som vanligt, lika befriande ärlig och lika lättpratad.
Ska man få veta sanningen är det ofta en utmärkt idé att ta ett snack med 32-åringen.
Så här säger han om. . .
Återkomsten:
– Jag ville verkligen komma hem och hjälpa till. Det var mycket förväntningar och jag var nästan mer ett hopp än en hockeyspelare. Det är inte alltid så lätt att ha på sina axlar. Men det gick bra. Alla underkastade sig att laget skulle vinna och då vann vi också. Att jag fick problem med ljumskarna var inte så konstigt. Jag hade inte lirat på två månader och knappt tränat med ett vettigt lag. Då blev det för mycket och alla visste att det kunde hända. Men då hade vi tagit oss ur skiten som föreningen låg i.
Uppbrottet från Lausanne:
– Redan inför säsongen ställde ”Pajen” (Niklas Persson, LHC:s general manager) frågan till Lausanne och där började det gå fel. Efter det skulle jag få en annan roll, de bad mig att ta ett steg tillbaka som spelare och person. Från att ha varit en av de bättre backarna i ligan i tre år skulle jag ändra på mitt spel. Jag förstod inte, men underkastade mig det.
– Sen, när vi började förlora, var det jävligt smidigt att skylla på den som inte ville vara där från början. Jag och tränaren (Ville Peltonen) hamnade på kant och till slut blev det ohållbart. Jag blev förbannad på honom, han blev förbannad på mig och jag sa att ”jag har varit här i tre och ett halvt år och gett er allt, men nu har jag fått nog. Jag spelar inte en match till." Sedan gick det en massa veckor utan att någon sa något.
– Det var tufft och tråkigt och definitivt inte så jag ville lämna. Jag gillar verkligen Lausanne. Det var sportchefen och två tränare som jag kände att jag fått nog av och de hade säkert fått nog av mig också. Jag ska inte bara skylla ifrån mig. Vi hade kanske starkaste truppen i ligan, men kastade bort det på grund av deras konstiga idéer. Det slutade med att de fick sparken och då ska jag vara helt ärlig och säga att jag firade med ett glas champagne.
LHC-tränaren Bert Robertsson:
– Han är speciell, men det är jag också. Vi är väl lagom korkade båda två. Haha. Skämt åsido, vi pratade tidigt för det kändes viktigt att även han tyckte att det var kul att jag kom hem. Där kände jag att vi hade samma värderingar och ville samma sak.
– Sen när jag kom in upplevde jag att Bert ville att jag skulle visa det vi pratat om. Det var som en tryout där han testade mig. Efter några matcher kände jag att han släppte in mig mer och uppskattade den person och spelare jag var. Sedan dess har det gått jättebra. Han ställer hårda krav på spelarna och på mig och jag ställer hårda krav på mig, spelarna och honom. Men är det två som kan bli sura på varandra i omklädningsrummet så är det förmodligen han och jag.
Hur löser ni det?
– Med öppna kort och ärlighet. Det är högt i tak. Jag tror inte att LHC är för alla hockeyspelare just nu, men jag trivs med det. Sedan vet jag också att det inte bara kommer att bli lätt och roligt.
Förändringen i LHC:
– Att det inte tränats tillräckligt hårt eller inte varit bra stämning är skitsnack. Men det har kanske varit för mycket glädjehockey. Nu håller vi på att bygga om kärnan med spelare som har kul och krigar tillsammans. Den känslan av familj har tappats lite och den behöver vi bygga nu.
– Det har varit en del tuffa dagar under våren. Långa idiotträningar. Hinderbanor. Kajaktripp på åtta timmar till Vårdnäs. Men inget gnäll, hur jävligt det än är och det blåser tio sekundmeter åt fel håll på Ärlången och Rängen. Hur man än gjorde så var man på väg till Grebo när man skulle till Sturefors. Det är klart att det blev en och annan svordom, men vi fick utmana oss själva och se vad vi klarar av.
– När man kom i mål var man bara uppgiven och slut. Så gick vi till bastun och fick njuta lite. När det sedan visade sig att vi skulle sova i ett jävla vindskydd visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade hellre tagit in på Box hotel och spelat shuffleboard. Men vi tog oss igenom det och utan sådana saker vinner du ingenting.
Drömmen om SM-guld:
– Det är egentligen allt. Jag skiter i om jag spelar power play, box play, fem mot fem...använd mig till vad fan ni vill, bara vi vinner SM-guld. Jag vet vad jag borde kunna bidra med, men bara jag får lyfta den där pokalen så bryr jag mig inte om hur vi tar oss dit. Går man från att nästan ligga sist till att vinna SM-guld? Nej, det tror jag inte. Har vi en chans? Det har ju alla. Men över två–tre års tid…varför inte? Jag ser det som en självklarhet att det ska bli på det sättet. Det finns en glöd bland fans och företagare som jag känner igen från finalåren. Hockeyn är väldigt viktig för Linköping.
Familjelivet:
– Jag och min fru har tittat på varandra några gånger och tänkt att ”undrar när det här snart tar slut?”. Det är väldigt mycket och starka viljor. En femåring, en på snart tre och en på fyra månader. Många roliga stunder, men oftast någon som skriker och är missnöjd. Vi hade superbra hjälp av en tjej som var som en i familjen i Schweiz och vi hoppas hitta någon som vill hjälpa till här.
– Det är nyckeln till att jag ska kunna spela hockey och för att min fru ska orka att göra allt det som jag inte orkar göra. Tre barn och ett heltidsjobb? Absolut. Men tre barn och en som åker buss halva nätterna och är trött efter träningar och gnäller på att han måste vila? Vi ville komma hem för att få ett ännu bättre liv vid sidan av hockeyn. Henry gillar pappas nya lejon, säger han. Han har alltid sagt ”Allez Lausanne”, men nu har han bytt till ”Heja LHC och jag älskar Sture”.
Sommaren:
– Klart att jag längtar efter att spela hockey med LHC. Jag hade gärna sett att slutspelet varit idag. Samtidigt är det så skönt med den här tiden. Nu får jag andas. Ingen Per Bergsten som skriver i Corren om jag varit bra eller dålig, ingen som skriker på stan att man ser trött ut. Du får höra mycket och folk tänker inte alltid att det finns en person bakom hockeyspelaren.
– Det är en del av sporten, men på det sättet är det här uppehållet nödvändigt. Så man ska njuta och inte längta för mycket. Jag ska vara full av energi för att kunna hantera framgång, motgång och krav när de kommer.
Framtiden:
– Jag har lite verksamheter som jag varit med och startat. Vi är fyra delägare i sex bolag i husbranschen med totalt ett 30-tal anställda. Jag trivs med att ha något annat och lägger just nu ett antal timmar i veckan. Jag har sett hockeyspelare som startat saker när de slutat och det har inte gått bra.
– Efter sista matchen ska jag gå hem och bara vara. Känna. Vara med barnen. Spela lite golf och dricka en öl på en tisdag. När jag vaknar en morgon och tycker att det är för jävla tråkigt är det dags för något annat. Med största säkerhet blir det något med företagen. Men det är fyra år bort och finns inte i tanken nu.
Så vad finns i tanken nu?
– Att vinna SM-guld med LHC och i stort sett bara det.