LÄS MER:"Bryr oss inte om vad andra säger"
– Jag körde precis som tjejerna gör här, men jag klarade inte av det och nådde vägs ände, säger hon och tittar ut genom fönstret från det lilla rummet på LHC-kansliet i Stångebrohallen.
Så länge du hamnar i lä för vinden är det en vårdag alldeles omöjlig att inte tycka om. Madeleine Östling ler ikapp med den värmande solen och har förstås tankarna på onsdagens första SM-final: utmanaren Linköping HC mot favoriten och regerande mästaren Luleå.
29-åringen från Gävle upplever en rätt tydlig skillnad jämfört med i fjol.
– För mig personligen är det jättestor skillnad. Då var det min första SM-final med allt vad det innebar. Nu känner jag mig mycket lugnare och säkrare. Jag vet hur det går till. Då gick jag in med förhoppningen att vi skulle göra bra resultat, nu tror jag ännu mer. Jag är otroligt stolt över hur hårt alla har jobbat. Vi har gjort en häftig resa och det är ingen slump att vi står i final igen.
Det var för det här som du flyttade till Linköping.
– Absolut. Jag ville utvecklas, få en större utmaning och kanske bli mer ifrågasatt. Jag tycker att jag har visat att jag är en bra ledare som kan ta snabba och tuffa beslut.
På bordet framför henne ligger en del papper och pärmar. Två datorer. Alldeles intill noterar jag en annorlunda namnskylt. Vad det står på den? Superwoman. Men under de sista åren som spelare kände hon sig som allt annat än det. Talangen drömde om en plats i Damkronorna, men nådde aldrig dit och rusade i stället med full kraft in i väggen.
För Sporten berättar hon nu öppenhjärtigt om den tuffa tiden.
– Jag bytte Brynäs mot Modo, men det blev bara en säsong där. Jag mådde inte alls bra och förlorade livsglädjen. Modo märkte att något var fel och skickade hem mig när jag kom tillbaka inför nästa säsong. Då hade jag gått ned femton kilo under sommarträningen.
– Jag är otroligt imponerad över alla som jobbar hundra procent, men ändå klarar av att vara på den här nivån. Jag vet vad de går igenom. Jag nådde vägs ände. Idag kan jag vara lycklig bara över att jag tycker det är så kul med hockeyn igen.
Ja, du valde ändå att komma tillbaka?
– Jag pratade inte om hockey på över ett år efter det som hände. Men så hörde Sandviken av sig och frågade om jag ville vara med. Det blev ett år på lägre nivå och jag tyckte att det var skitkul, men jag vågade inte satsa. Jag ville inte riskera att må lika dåligt igen.
Nu med lite distans – vad var det som hände?
– Jag ville för mycket och tränade ned mig. Samtidigt som jag åkte hem för att sommarjobba i Gävle visste jag att tjejerna i Modo körde sina två pass om dagen. Vissa dagar klev jag upp klockan fem för att hinna med ett pass före jobbet. Sen ett nytt pass vid fyra och så gärna ett kvällspass också.
– Jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle ringde en kompis i Örnsköldsvik och hade tårar i halsen. Hon undrade vad jag skulle göra. ”Jag ska springa intervaller”, sa jag. ”Det låter som om du inte borde göra det”, sa hon. Men jag ville inte hamna efter, så jag sprang och grät hela tiden.
Kan du ha nytta av den perioden nu? Som ledare?
– Det tror jag absolut. För att förstå och för att se signaler. Det kan snabbt bli för mycket. Jag har lämnat det bakom mig och fått bra stöttning av min omgivning. Men det är en stark erfarenhet som jag bär med mig, säger Madeleine Östling.
Hon är en nörd. Det säger hon själv. Ishockeynörd.
– Har jag en ledig dag kan jag gå och titta på en träning. Folk tycker att jag är dum i huvudet, men för mig kan det vara ett sätt att koppla av. Ibland blir det för mycket, det vet jag om, men hockey är mitt liv. På gott och ont.
– Jag inbillar mig ändå att jag blivit smartare på att låta hjärnan koppla av. Förut var det som att man analyserade ihjäl allting när man redan gjort det två gånger innan. Jag är jäkligt självkritisk av mig.
Så vad händer under en sällsynt ledig dag?
– Det där med att mysa till det hemma är jag inget bra på. I lördags åkte jag hem till Kim och Jay (Martin Hasson) och tittade på melodifestivalen. Jag är inte intresserad överhuvudtaget, men vi grillade innan, hade trevligt och försökte koppla bort hockeyn.
Men lite hockeysnack blev det ändå, va?
– Det blev det.
Som kvinna i en på många sätt mansdominerad värld möts hon med ojämna mellanrum av fördomar, men tycker att det går åt rätt håll. Sakta. Men ändå säkert.
Hon säger:
– Jag har alltid varit en tjej med mycket skinn på näsan och fått mer och mer självförtroende som ledare. I början när ingen kom med laguppställningen till mig utan gav den till materialaren för att han var kille blev jag irriterad och tänkte att ”vad fan, ska det vara så här?”. Jag ska inte säga att jag kan ta det nu, men gör inte en lika stor affär av en sådan sak.
Jag såg att du på ditt twitterkonto beskriver dig som tränare LHC dam – och feminist. Vad betyder det för dig?
– Alla människors lika värde. Jag stöter ibland på folk som tycker att feminist har blivit ett ord som betyder manshat och att kvinnor är värda mer än män. Så är det inte. Alla är värda lika mycket. Det spelar ingen roll om du är man eller kvinna, vit, brun, gul eller röd…kärlek är kärlek och det jobb som du gör ska du ha betalt för.
Man kan tycka att det borde vara självklart.
– Det är ju så.
