Andreas Nilsson är fristående krönikör i Corren med fokus på supporterperspektivet runt Linköping HC i SHL.
Det är inte fred någonstans. Inte i tabellen, inte på isen och inte heller i kommentarsfälten runt Cluben. Längre. Vi skulle värva en spelare och då small det. Om tabellen just nu säger att vi håller på att förlora det pågående slaget om slutspel (hejdå) och banne mig kanske om vår själva existens (dödsångest) och att vi krigar lite för tafatt på isen, läs i egen zon och framför offensiv kasse, så är känslan ändå att vi som ser på, läser om den, kommenterar soppan, i alla fall hållit sams. Fram till nu. Nu grälas det om den där värvningen, som kan vara den andra, men sista den sportsliga ledningen förmår att göra innan deadline day. Före domedagen. Efter 15 februarii står vi där med det vi har.
Lite deppig var den allt, “nyheten”. Moras Max Martin. Mmm. Jag slickade mig inte direkt om läpparna när det blev bekräftat. Om “high risk” och “lite slarvigt med pucken” är något som Peter Jakobsson letat efter så hade vi inte behövt värva alls. Det har vi redan gott om i truppen, om ni frågar mig. Men, 30 poäng från en back är 30 poäng. Skridskoåkningen ska det heller inte vara något fel på. Men, är det den där stabile, lojale, defensivt noggranna backen vi behöver? Nja.
Jag sa att det inte är fred i kommentarsfält och forum. MM från Mora har indirekt ställt till det redan innan han ens rört pucken för “sitt” LHC. Eller, nu säger jag såklart fel, grabben har bara kritat på. Det är de som lagt fram löneförslag, avtal och penna på bordet som i mångas ögon klampat i klaveret. Folket gick och väntade på en Jesper Pettersson eller en ny Sam Lofquist, men så bidde det en tumme. Jag har läst en hel del kommentarer som inte direkt går att citera i en anständig tidning som Corren och andra som är mindre rasande, men de säger alla samma sak: Det här var nog inte bra, LHC. Räck upp handen den som håller med. Clubens supportrar är besvikna. Förbannade, rent ut sagt. Lägg till en tendens med sviktande publiksiffror på sistone, så kan den mer neurotiskt lagde få det till att Cluben riskerar att tappa även läktarna. Gud förbjude. I mina ögon är trycket i Saaben det som kan rädda oss i slutändan.
En smula deppig, den där värvningen, som sagt. Och väl desperat? Ett Luleåfan jag pratar mycket hockey med skrev: “Haha, marknaden är stendöd, man trodde ju på lite rotation inom SHL i alla fakk.” Men icke, och det kan nog förklara den här värvningen. SHL-klubbarna vill inte riskera att släppa någon till en bottenkonkurrent och i Europa är det dyrare. Lägg till det faktum att finnarna inte längre har en stängd liiga. Vem ville släppa rätt gubbe? Vem hade vi råd med? Och vem ville ens till oss? Mora och Max Martin.
Min psykolog, alltså min bättre hälft, frågar mig varför jag inte tittar på matchen (den där dåliga häromdagen, ni vet, torsken mot Rögle som innehöll nästan allt det gamla vanliga förutom att vi sköt ännu färre skott). Frun, psykologen, (hon är psykolog) pekar på mig lite menande och så tittar hon mot TV:n. Hon har rätt. Matchen är på men jag tittar faktiskt inte. Jag svarar rakt ner i golvet: “Jag kan inte titta längre. Jag lyssnar.”
Sa jag deppigt?
Hon sätter sig så bredvid mig: “Vad är poängen med att TV:n går då, egentligen?” frågar hon och jag kommer plötsligt att tänka på den gamla klassiska krigsskildringen "På västfronten intet nytt".
”Det är kallt. Jag står på post och stirrar in i mörkret. Jag är eländig till mods, som alltid [under en dålig match] och /… / mina tankar hemsöker mig i mitt svaghetstillstånd och skänker mig en sällsam stämning.”
Jag ljuger sällan för henne och svarar ungefär att jag hamnat i hockeyns skyttegravar, att jag inte törs titta över vallen längre: riskerna är för stora och ångesten bara växer, men om jag hör något bra kan jag åtminstone hinna se reprisen … Jag tror att hon utbrister att det är det deppigaste hon hört mig säga på länge och då har hon ändå hört mig stöna över hockeyn sen september i fjol. Psykologen har nog rätt. Hon reser sig och dröjer sen i dörröppningen till vardagsrummet: “Ska du inte stänga av och gå och vila en stund. Du ser ut att behöva det”.
Gud vad deppigt, alltså.
Erka, min nervigaste hockeybekant, skrev ett par rader om Mr Martin från Mora. “Har bara en bra känsla. Men har säkert fel, det har ju hänt förut. Så länge han är bättre än Norén, Strandell, Aronsson och Kreu, vilket inte borde vara så himla svårt, är i alla fall jag nöjd!” Finns det något man kan kalla positiv uppgivenhet? Jag måste säga att jag trodde att han skrivit fel. Var kom det där ifrån? På tal om motsatsen till vad många LHC-fans känner just nu. Fick läsa igen. Jodå, han sa sådär. I alla fall en av oss har någon form av hopp kvar!
Kungen sa förresten en grej till: “Det är allvar nu alltså”. Det är bara att hålla med. Det är allvar nu, alltså.
Till sist, killen och hans polare som mår som ett par skrapsår i råttfyllda skyttegravar i leran i Frankrike, de överlevde.