"Jag hade lätt kunnat få sparken"

Det ska sägas direkt. Det är lätt att gå på bilden av Bert Robertsson som en besvärlig jävel. Som väcker känslor, med en personlighet som berör och som alla tycker om, men inte alla tycker om. Det ska erkänna att jag också tänkt tanken genom åren.

Nu har jag jobbat nära tränaren i snart ett år och. . .ja, det har inte varit några problem alls. Ett och annat kritiskt ord i någon krönika har det så klart blivit, men oavsett vilket hur tillmötesgående som helst. Ärlig, lättpratad och närvarande.

Säsongen har tagit slut, ännu en gång med missat slutspel (om det nu blir något), men med en trots allt positiv känsla efter den resa som gjorts under seriens sista tredjedel. Så sent som efter omgång 34 i mitten av januari låg LHC sist i tabellen.

– Det kanske krävdes att vi låg i botten av tabellen för att vi verkligen skulle sluta gruppen samman, säger Bert Robertsson.

Han funderar ett ögonblick, men fortsätter:

– Klart att jag också varit med om motgångar som tränare. Men inte att ha varit så djupt ned. Därifrån tog vi elva poäng mer än Örebro och sex poäng mer än Frölunda. Vi klarade oss kvar med råge och var inte så långt från att ta oss till play in.

– Det är en vändning som är snudd på heroisk. Jag tycker det. Där vi var. . . jag är ruggigt stolt över hur vi hanterade den situationen. Jag hade lätt kunnat få sparken utan att någon hade ifrågasatt det. Lätt. Men klubben gjorde inte det. 

Var du orolig för det?

– Orolig ska jag inte säga. Och inte så att jag var rädd heller. Det var mer fakta att det kunde hända. Men det är som med vilken match som helst som du kliver in i. Du kan inte vara rädd för att förlora.

Det var lätt att få en känsla att ni var det ibland.

– Du kan ha rätt där. Det kan ha smugit sig en sådan känsla i vårt lag. 

Hur blev ni av med den?

– Genom att stötta varandra och förenkla spelet. Vi ändrade en del i laget så att det blev tydligare med vem som gör vad. Flera har accepterat sina roller och spelarna har tagit tag i saker och ting. Titta på Broc Little hur han vuxit ut till en ledare på riktigt. Inte bara en stjärna, utan en ledare.

Är du överraskad av det?

– Den utvecklingen. . .ja, från där vi var är jag lite överraskad. Det är jag faktiskt. Alla vet att han kan göra mål och poäng, men hur han tagit till sig andra delar av spelet som han med all rätt fått mycket beröm för. Det spelar stor roll vad vi alla gör för val.

Jag förstår att det är en laginsats och allt det där. Men finns det någon annan som gått i bräschen?

– Jag skulle säga Joe Whitney. Han har varit fantastisk i det perspektivet att visa karaktär och vilja att visa upp sig från sin bästa sida. 

Det namnet överraskar nog en del.

– Ja, det är nog många som inte har koll på det. Men det han har gjort med att sluta samman gruppen har verkligen varit snyggt. Samma sak med Andrew Gordon, trots att han inte spelat på slutet. Dan Pettersson med den resa som han har gjort. Sebbe Karlsson med sin grundnivå att leverera dag efter dag.

Bert Robertsson är uppväxt i ett klassiskt 80-talshem i sörmländska Nykvarn. Planer fanns på annat, men han satsade på den ishockeykarriär som via Södertälje fortsatte i Nordamerika där han under 90-talet mer eller mindre bokstavligen slog sig in i NHL. Det blev 120 matcher i världens bästa liga, mer än dubbelt så många i farmarligan. 

Efter åtta år, sex SM-finaler och två guld tog den profilstarke tränaren ett känslofyllt farväl av Skellefteå och kom till en klubb och stad som fortsatt skriker efter framgång. Ett år avklarat på kontraktet, två år kvar.

– Jag har lärt mig massor som tränare. Både om mig själv och om situationen som sådan. Jag är trots allt ganska grön i det här yrket och har inte stött på några motgångar. Det har varit slutspel varje år. Men som saker har utvecklats ser jag det ändå som en framgångsrik säsong. 

Hur mycket har du förändrats längs vägen?

– Jag är en ganska speciell person och förändrade vissa delar när jag gick in i den här föreningen. Jag ville få folk med mig i stället för att vara för pushig. Där tycker jag att jag har gått emot att återställa mitt ledarskap och min person. Blivit tydligare och enklare. 

– I början ville jag nog bli något som jag i grund och botten inte är. Det är min egen process i allt det här.

Så nu är du tillbaka där du var?

– Till ett mer tydligt ledarskap, skulle jag säga. För mig är det också ett mer ärligt och framgångsrikt ledarskap.

Med säsongen avslutad med tre raka vinster ställs förstås siktet än mer tydligt in på nästa. Ett nytt lag ska byggas och tränaren är förstås i allra högsta grad inblandad i de diskussionerna.

– Vi, och jag, har hållit på med det ganska länge. Vi har några positioner som vi behöver fylla till nästa säsong. Så är det. 

Framfört några önskemål om vilka spelare du vill ha in?

– Till att börja med ska vi bygga vidare på det vi har hittat med karaktär. Sen är det ingen hemlighet att vi behöver göra fler mål. Det går inte att dölja. Vi måste vara väldigt noggranna med vilken karaktär vi tar in och vilken spetskvalitet som vi är ute efter.

– Det är viktigt att vi gör rätt val. Några värvningar inför den här säsongen blev kanske inte riktigt som vi hade hoppats på. Men å andra sidan: ibland behöver man chansa.

Hur trött och tom känner du dig nu?

– Just nu är jag inte så tom. Det var betydligt värre när vi förlorade mot Örebro borta. Då var jag jäkligt less och tom och missnöjd. Då hade man gått och hoppats och hoppats och hoppats på den där slutspelsplatsen.

Och trott också, kanske?

– Och trott. Exakt så. Även om det såg tufft ut fanns ändå chansen fram till dess.

– Å andra sidan är det mycket som har fallit på plats. Det här slutet. . . vi har visat saker som många vill förknippas med. Jag känner mig väldigt positiv inför nästa år och över hur vi hanterat allt. Vi var på ett ställe där det var jäkligt mörkt och tufft. 

Hur mycket nytta kan ni ha av det inför framtiden?

– Vi har ju fått många svar. Egentligen är det sanningar som vi vetat om hela tiden. Men det är en sak att veta saker, en annan sak att göra saker. Man kan prata om självklarheter som att offra sig för laget hit och dit och upp och ned, men det krävs verkligen en sådan uppoffring för att ta sig ur där vi var. 

Efter samtal med alla spelare under veckoslutet skiljs nu alla åt och veckan efter påsk är det återsamling för dem som blir kvar och inte ansluter förrän senare. För Bert Robertsson väntar om ett par dagar resa hem till familjen i Skellefteå.

– Sen blir det lite fram och tillbaka beroende på lagbygge och sånt, säger LHC-tränaren.