Vi kunde ha träffat Kristina Vikdahl för en pratstund precis var som helst egentligen. Men eftersom delar av intervjun skulle handla om hennes yrkesliv beslöt vi att ses på hennes arbetsplats. Att ta sig in på Saab i Linköping är dock inte det enklaste för en utomstående. Generellt fotoförbud råder förstås, och en intervju låter sig inte göras utan en pressansvarig persons närvaro.
Men det är lätt att förstå att Kristina trivs. Vi lotsas genom gigantiska hangarer fyllda av modernaste flygteknik och stiftar bekantskap med ett plan som beskrivs som nästa generations Gripen.
Tack vare hockeyn
Kristina spenderar sina dagar vid ett skrivbord som ligger i en byggnad så långt bort på området att hon cyklar för att förflytta sig.
Sedan i augusti förra året är hon chef för en grupp om fyra personer som arbetar med treasury operations. Eller finansiering av verksamheten inom företaget, med andra ord.
– Jag ville arbeta på ett internationellt företag och jag hade hört mycket gott om ledarskapsutbildningarna på Saab, säger Kristina.
26 år gammal är hon redan chef. Det är tidigt, särskilt inom Saab. Men den snabba utvecklingen tackar hon idrotten för.
– Jag hade aldrig haft den här yrkesrollen utan hockeyn.
Viktigt vara lyhörd
Sedan Kristina började med lagidrott har hon naturligt fallit in i ledarrollen. Hon har varit såväl lagkapten som assisterande kapten i LHC och beskriver sig som mycket bestämd och rak och tydlig i kommunikationen med tränare och andra spelare.
– Jag har lärt mig att sätta mål i en grupp och få alla att känna sig delaktiga. Det är extremt viktigt inom idrotten, men även i en yrkesgrupp. I laget gäller det att vara lyhörd, särskilt i ett lag med 20 tjejer, och den förmågan tar jag med mig.
– Utmaningen på jobbet är att gruppen här arbetar med sådant som jag inte är van vid än. Livet på isen kan jag, jag förstår alla situationer och språket vi pratar. På jobbet har jag inte samma överblick eftersom vi inte verkar i en lika genuin miljö.
Fick stanna hemma
Karriären då?
Ja, den startade för många år sedan hemma i Bergsbyn i Skellefteå. Storebror Erik spelade hockey och varje gång han åkte till träningen stod Kristina hemma och skrek.
– Till slut hade mamma och pappa inget annat val än att köpa skridskor åt mig också.
När familjen flyttade till Strängnäs ett par år senare fortsatte Kristina med hockeyn där. Efter två år i gymnasiet packade hon väskan och flyttade till New Hampshire i USA för spel och studier. När det var dags att flytta hem igen blev Linköping ett bra alternativ, här fanns universitetet med civilekonomutbildning och ett lag i högsta serien.
Kombinationen gick bra och 2014 satsade Kristina mot OS.
– Jag blev första reserv och fick stanna hemma i Sverige. Det var ingen stor sak i sig men det fick mig att tänka till.
Inget svårt val
Valet stod mellan full hockeysatsning med landslagsläger nästan en vecka i månaden eller att lägga mer tid på yrket.
– Det var egentligen inget svårt val, säger Kristina.
Så när förbundskapten Boork ringde fick han nej.
– Han var väldigt förstående och sa att jag fick höra av mig om jag ändrar mig.
– Jag känner mig nöjd med hockeyn. Nu kan jag spela i högsta serien och samtidigt låta arbetet gå allra föst.
Men tid över blir det knappast ändå. Kristina åker hemifrån vid 7 på morgonen och kommer hem efter träningen vid 21.
Är det värt det?
– Ja! Men ställ inte samma fråga till min sambo.