Säsongen 2014/2015 blev minnesvärd i flera bemärkelser för Ingrid Morset. Då gjorde norskan sin första säsong i LHC, vann klubbens senaste SM-guld och blev ihop med lagkompisen Denise Altmann.
Nu har de bott tillsammans i drygt åtta år, Ingrid ska göra sin tionde säsong för LHC och Denise är sedan några år tillbaka färdig med spelarkarriären (två SM-guld och 563 poäng i LHC-tröjan).
Hur var det att spela ihop när ni blev ihop?
– Det funkade ganska bra. Det är tur att Denise var en offensiv forward och jag en defensiv back. Väldigt olika roller i laget, säger Ingrid.
– Det var aldrig någon konkurrens mellan oss, säger Denise.
– Det var mer att jag ville spela med dig för att du var så bra. Så jag konkurrerade mot alla andra om det, säger Ingrid till Denise.
Sedan Denise avslutade sin spelarkarriär så har det blivit mer hockeysnack hemma i lägenheten.
– Vi fastnar mycket i snack om hockey och allt möjligt som pågår. Om hur vi ska spela exempelvis, säger Ingrid.
En geting har hittat in på caféet där vi gör intervjun och stör samtalet en aning. Den surrar framförallt runt Denises tallrik och hon får vifta en del med händerna. Under bordet ligger hunden Lotte som kommit från Trondheim till Linköping för att vara en del av Ingrid och Denises liv. Hunden har också varit ett bra sätt att hantera den extra fritiden som uppstod efter att Denise var klar som spelare. En period var hon materialare för LHC för att fylla luckan på kvällen efter jobbet.
– Sedan skaffade vi hunden, så då kunde jag vara hemma, säger Denise.
Den kommande SDHL-säsongen, som startar med premiär mot Brynäs på söndag, blir Ingrid Morsets tionde i LHC-tröjan.
– Vad kul att du har räknat på det, för jag har inte gjort det. Alltid när folk frågar så brukar jag svara: åtta, nio, tio, jag vet inte, säger Ingrid.
– Kul att det är 10, det är ju ett jubileum. Jag lägger inte så mycket vikt på att det varit så länge. Men det känns sjukt när du säger det, att det varit tio år, för det känns mer som fem år ungefär. Tiden har gått fort.
Hon kom till LHC som 20-åring och nu har hon hunnit fylla 30. Åren i klubben har format ett stort LHC-hjärta hos Ingrid.
– Jag har mognat ganska mycket. Jag tar en helt annan roll i Linköping nu än när jag kom. Då var det kul med något nytt. Nu bryr jag mig mer, tänker mer på vad som är bäst för klubben.
Senaste säsongen var tuff i grundserien och i slutspelet åkte LHC ut redan i kvartsfinalen mot Brynäs. I år siktar LHC mot att nå semifinal igen.
– Den här säsongen känns absolut mycket bättre. Det känns som att vi lagt mer tid på värvningarna och varit lite mer noggranna. I fjol kändes det lite panikartat. Det blev lite kaos med tränare och så.
– Det kändes också som att vi värvade spelare utan någon konkret plan. I år känns det mer som att man försökt bygga ett lag.
I år är det nya tränaren Jan Bylesjö som har huvudansvaret.
– Nu har vi fått in en tränare som vet exakt vart han vill någonstans. Det har varit jättetydligt. Alla vet vart vi ska och hur vi ska spela. Det är en aggressiv hockey, fysiskt spel med hård press och en vilja att styra matcherna med hög intensitet.
Efter förra säsongen avslutade LHC-målvakten Sabina Eriksson sin spelarkarriär och blev sportchef för laget, och gick från att vara Ingrids lagkamrat till att vara hennes chef.
– Lite speciellt är det ju. Samtidigt har jag bara spelat en säsong med henne, det hade nog varit konstigare för mig om det hade varit Madde (Madelen Haug Hansen) som hade tagit över som sportchef.
– Samtidigt känns det som att den rollen passar Sabina jättebra. Hon var med i spelarrådet och har jobbat mycket utanför isen också. Det känns som en bra match, hon passar för rollen och än så länge har hon skött det jättebra, säger Ingrid, och Denise håller med om att det känns som att LHC är på väg i rätt riktning med SDHL-laget igen.
Efter säsongen går Ingrids kontrakt ut, och det skulle kunna bli så att jubileumssäsongen blir hennes sista i LHC-tröjan.
– Det börjar nog närma sig slutet nu med spel i LHC. Sen har jag även påbörjat en tränarkurs. Jag har ingen aning om hur jag skulle fungera som tränare, men på något sätt känner jag att jag vill ge tillbaka och utveckla den yngre generationen tjejer.