Veronica Johansson fick upp sitt intresse för ishockey som många andra kvinnliga ishockeyspelare genom sin äldre bror. Hon började sedan utöva sporten med killarna tillsammans med en annan tjej.
– Det var ett naturligt steg att följa min fyra år äldre bror då vi var mycket i ishallen och lärde oss åka skridskor tillsammans. Så jag får tacka brorsan för mycket helt enkelt, säger Johansson och fortsätter:
– Jag och den andra tjejen som började samtidigt är lika gamla och har storebrorsor som är lika gamla. Vi körde på tillsammans och det var ganska skönt att ha en till tjej i laget. Det var inte så vanligt förr att tjejer spelade hockey, så det blev vi två som var ”hockeytjejerna”. Men jag har alltid haft bra ledare som inte satt mig åt sidan på grund av att jag varit tjej, utan det har varit jättebra under hela uppväxten. Jag har alltid hållit på med mycket mansdominerad idrott, som till exempel cross, så det har det aldrig varit något konstigt för mig.
Det var i klubben Kristinehamns Hockeyteam som allting började. Hon var en vända i Örebro för att sedan ta flyttlasset till Linköping. Här började hon spela i LHC samtidigt som de startade sin damverksamhet.
– När jag tog studenten stod jag där med världen framför fötterna och hade flera vägar jag kunde gå. Men då hittade jag LHC. Det var spännande att få flytta hemifrån till en ny stad och se någonting nytt. Jag tog kontakt med klubben och var här på en tryout och hamnade sedan här.
LHC hade redan vid starten utsatta mål om framtida SM-guld.
– Det var jättehäftigt att komma till en storklubb som skulle göra en uttalad satsning. Det var nytt och spännande på alla sätt och vis.
Men sedan kom beskedet från läkaren att det var bäst för Johansson att sluta.
– Jag har fått hjärnskakningar via mina andra idrotter jag utövat men även av hockeyn. Blir det en feltackling eller blir man nerbultad och får huvudet i isen är det klart att det kan hända saker. Jag hade haft tre hjärnskakningar på ett år och då fick jag beskedet att det var bäst att lägga av.
Men hon ville inte lägga ishockeyn bakom sig helt och då kom alternativet att börja döma upp.
– Jag blev inbjuden till att åka på en domarcamp för tjejer och där träffade jag några kvinnliga domare som berättade vad de hade fått uppleva. Då la de fram att man kunde resa runt i världen och döma – och det ville jag göra.
Nu har hon varit domare sedan 2010 och har bland annat dömt sex SM-finaler i SDHL och även två VM-finaler. Hon var den första kvinnliga domaren att döma TV-pucken 2012, men nu ser man henne mest som linjedomare i herrarnas division 1-serie och J20 Superelit.
– Det var nog större för andra än för mig att jag dömde TV-pucken. Men samtidigt var det ett kvitto på att de hade planer på att låta mig döma högre upp i seriesystemet.
Men att vara tjej och döma killar har inte varit något större problem.
– Killarna har tagit det bra. Det är väl mest när kaptenen kommer och hälsar första gången som han reagerar på att jag är tjej. Men nu är de så pass vana. När det är match har killarna inte tid att tänka på vem de skäller på, säger en skrattande Johansson och fortsätter:
– Där ute är man en domare och det är en stor eloge till både spelare och ledare att de ser mig som en domare och inte som en tjej som dömer.
Hon är nu en av sex svenska domare som kommer att döma under OS i Sydkorea. Själv kommer hon vara linjedomare i damernas turnering.
– Jag har haft OS som ett mål i flera år. Det har funnits några delmål på vägen som jag bockat av, men det stora målet har varit resan till OS. Jag hade blivit väldigt besviken om jag inte hade blivit uttagen med de meriterna jag har. Det är klart det är jättekul att vara en del av ett stort evenemang som man drömt om sedan man var liten. Sedan kanske jag inte drömde om att vara med som hockeydomare utan snarare om att få dra på mig den blågula tröjan med tre kronor på. Men jag kommer ju ändå representera Sverige, dock neutralt.